Alla inlägg den 30 september 2007

Av Carola - 30 september 2007 22:13

17 september 07


Sov gott fram till 5-tiden, då jag vaknade av en ond sammandragning.

Nästa kom en kvart senare, och nästa ytterligare en kvart senare.

Jag hann precis somna om mellan dem, och blev skitsur över att bli väckt hela tiden.

 Kicking Dirt 

De kändes inte som värkar utan helt klart som sammandragningar, bara det att de var smärtsamma.

Korta var de åxå, kanske 30 sekunder, och satt högt upp över magen och bak i ryggen.

Jag tänkte att det var väl kanske sådana omtalade pinvärkar som inte gav nån som helst effekt, och fortsatte somna och vakna varje kvart.


Vid 6 var det ibland en kvart mellan , ibland 10 minuter och ibland en halvtimme, ingen regelbundenhet alls.

Tänkte tanken att det kanske kanske kanske kunde vara på gång av sig själv men slog bort den lika fort, för det kändes inte

som det.

Och dessutom var det bättre att ungarna kom iväg till skolan först....

Ledsnade på att ha ont och reste upp sänggaveln lite,för igår så slutade det ju när jag halvsatt...och jo då, nu med.

Blev jättelugnt i magen,

Skönt, tänkte jag och somnade gott om.


Vaknade vid 7.30 av att de kom in med ctg maskinen och en temp.

Fin kurva och ingen temp.

Det var bara att avvakta ronden.

Jag klev upp,och tvättade av mig och klädde på mig, och gick och hämtade frukost.

Var inget vidare hungrig men åt upp min fil med den urtråkiga mûslin som mest smakar sågspån, men den goda mackan lät jag ligga kvar, tänkte ta den senare.

Hade inga sammandragningar alls, men kände mig aningens olustig, rastlös och sur.

Att vänta på egna värkar är ingenting för mig:)


När jag borstat tänderna och låg och läste vid 9 -tiden, så kom de tillbaka , sammandragningarna.

Onda så jag fick andas lite, men de var fortfarande korta,och de kändes inte som om de gjorde nån som helst effekt.

Jag brukar få ett rejält tryck neråt men det var bara som ett band högt upp över magen och bak i ryggen, ibland strålade

det ner i benen helt kort.

Sur som jag fortfarande var över att det stannade upp kvällen innan så tänkte jag inte säga till innan jag helt säkert visste att det börjat.


Jag tänkte iaf inte lägga mig ner utan jag klev upp och gick omkring lite inne på rummet, det läckte vatten mellan varven men inte i

samband med sammandragningarna.

Stod vid fönstret och tittade ut på folket som gick där nere, bilar som körde förbi, ambulanser som kom och åkte till akuten.

Gungade lite och andades när det drog ihop sig.


Hämtade min bok och stod där vid fönstret och läste, gungade och andades:)


Kl. 10.00 kom en supertrevlig kvinnlig läkare in och sa att de skulle sätta igång mig, frågan var bara vilket sätt de skulle använda.

Hon skrattade och berättade att hon fått rapport i morse av en mkt trött överläkare som hade sagt att det var nästan oförskämt av

mig att se så pigg och fräsch ut och vänta sjunde barnet,och hon kunde bara hålla med.

Tack:)


Jag sa att jag nog kanske hade lite sammandragningar, men att de var korta och säkert verkningslösa.

Det tyckte hon lät bra, inte att de var verkningslösa, men att det hände nåt åt rätt håll iaf.

Jag fick lägga mig på sängen och så skulle hon känna efter om det var moget alls, eller om det var helt stängt.


- Men ojojoj, här känner jag ett bebishuvud långt ner! sa hon häpet, och jag lika förvånad sa " Va??? Shocked 


- Ja vi behöver inte sätta igång dig för här blir det bebis snart! Du är öppen 4-5 cm!! Ner på förlossningen med dig och föd barn nu , kvinna!


Jahapp, jaaa okey då:)

Jag bad om mitt obligatoriska lavemang, kan inte föda barn annars, och en bm kom in efter en stund med det. Då hade jag smsat till mannen:

-Du kan komma NU, öppen 5 cm.


Han fick brått att ringa morfar för barnvakt:)


Jag gick på toa ett par gånger och packade ihop mina saker,och sen stod jag vid fönstret och kikade lite. Hade inget ont alls längre och trodde nog inte

att det skulle bli en bebis på allvar.

Mannen kom strax före 11, då hade han letat parkeringsplats länge och väl, till slut ledsnade han och felparkerade utanför förlossningen:)

När han kom in på salen så åtföljdes han av en bm som skulle skjutsa ner mig till bebisleverans avdelningen.

Jag skulle tillbaka till samma avdelning efteråt så vi lämnade en del prylar, och resten lassade vi upp i sängen som skulle med ner.

Jag ville inte åka säng utan jag gick själv ner.


Kändes väldigt besynnerligt att gå FRÅN avdelningen ner till förlossningen....det brukar vara tvärtom!

Och att bli inkörd direkt på en sal, istf att gå via intagningsrummet med ctg och inskrivning....

Väldigt mkt skönare måste jag säga. Allt var klart, bara att installera sig:)


Jag bytte om till snyggkläderna, den vita nattskjortan, och de ville köra ett CTG, så jag kröp upp i sängen, och givetvis så blev det lugnt i magen!

Hade haft nån sammandragning då och då,men inget som nån annan märkt av utan jag kunde prata på ändå, men nu blev det

alltså tvärlugnt IGEN.


Måste helt klart vara nåt med det halvt tillbakalutade läget.


Ctg:t var helt ok, bebis mådde bra, och sammandragningarna märktes knappt.

Så fort det var klart så hoppade jag upp igen, och då kom det faktiskt onda sammandragningar!

Fortfarande inte värkar, utan korta onda prylar, och jag skickade iväg mannen för att köpa mat och parkera om bilen så vi inte skulle få p-böter.

Han kom tillbaka, bilen stod fortfarande fel, men det fanns inga lediga platser, och han hade med sig macka, yoghurt, frukt och vatten.


Jag gick omkring i rummet, kikade lite här och där, läste lite i min bok, gick på toa och kissade,medan han käkade sin lunch. Själv drack jag

nyponsoppa och blandsaft;)


Vid 11.45 började det göra ont, och nu började jag förstå att det nog faktiskt skulle komma en bebis till mig idag!!!!

När det kom en värk så var jag tvungen att luta mig framåt över sängen och andas, och det var underbart när mannen masserade ryggen.

Han frågade om jag inte ville ha vetekudden värmd, och jag visste inte om jag ville ha det eller inte, men de gick ut och värmde på såna

gelekuddar de har där, för vetekudden får man ju inte värma..


Jag var arg för att jag inte kunde slappna av när det kom en sammandragning/värk, och muttrade över det, men så kom de in med värme-

kuddarna, och stoppade in dem i de tjusiga nättrosorna:)

Två i fram och två i bak.

Och det var riktigt skönt.


Fast inte så länge för nu jäklar började det göra ONT!

Klockan var nu 12.15 och jag kände att jag vill ha lustgas NU.

De satte den på det lägsta läget och sa att det var bra om jag slutade varje session i masken med att andas frisk luft bredvid och sen blåsa

ut i masken...för att minska mängden lustgas i rummet.

Sen satte de på en extra fläkt.


Precis som att jag skulle dela med mig av lustgasen!!

Vem var det som hade ont - de eller jag??!!

:)


Jag fick väl två värkar som jag genomled ståendes bredvid sängen, framåtlutad, men sen kröp jag upp och ställde mig på knä vid sänggaveln,

och drog i mig lustgas för allt vad jag var värd.


-Fy fasiken vad ont det gör, väste jag mellan värkarna till mannen som stod intill mig

- Och du vill ha fler, sa han och jag fräste ett ilsket "JA!" till svar:)


Efter några värkar till så var det skiftbyte, och de nya barnmorskorna kom in, lämpligt nog hette de Karin och Karin, så man slapp hålla reda på

mer än ett namn;)

Väluppfostrad som man är så kände jag mig tvungen att släppa lustgasen för att hälsa på dem, dessutom så kändes det inte som att den var så

effektiv.

Den ena Karin var bara nästan färdig bm och den andra kände jag igen, och hon kände igen mig med märkte jag, men jag kände inte för att ta reda

på hur och varför jag kände igen henne just då.


Nån sa att lustgasen var på det lägsta läget och frågade om de skulle vrida upp den, och jag svarade att" ja dra upp den bara", och nästa värk så

försvann jag in i dimman:)


Jag kunde känna hur bebisen skruvade på sig på sin väg ut, och värkarna kom hela tiden, ingen paus alls. Jag andades i masken och kände hur de

satte ctg dosan mot magen för att kolla hjärtljuden. Sneglade på apparaten och såg hur den visade 142 i bebispuls, skönt då mådde den bra.

Jag hörde hur de pratade bakom mig, men i min egen dimmiga smärtfyllda värld var det bara jag och masken som räknades.


Båda barnmorskorna sa att jag var så duktig, och att jag verkligen kunde det här med att föda barn:)

Mannen sa det flera gånger och de orden "Vad du är duktig" betydde massor. Höll honom hårt hårt i handen, och med den andra handen höll

jag lustgasmasken i ett krampaktigt grepp.


Plötsligt så kände jag att nu är det helt öppet, nu vill jag faktiskt krysta.

Var tvungen att fråga om jag fick det, och för att nån skulle höra så var jag åxå tvungen att ta bort masken.

- Får jag krysta?

- Ja det känner du bäst själv, fick jag till svar, krysta du om det är dags.

Var ju tvungen att verkligen känna efter om det var dags, och efter ytterligare en värk när jag verkligen kände hur huvudet åkte ner sista biten i bäckenet

så var det det.


Kl var 12.39


Jag drog i mig lustas och krystade. Märkligt nog så kände jag hela tiden vart bebisen var, det har jag aldrig upplevt tidigare.

Och jag hade åxå en liten paus mellan varje värk, det var inte mer än någon millisekund men det var en paus, och den var guld värd.

Kände hur det brände och sved och slutade krysta för att inte spricka...har aldrig varit medveten om sånt tidigare utan bara velat ha ut

ungen...och så ploppade huvudet ut.

Nån slet och drog i bebisen och det gjorde ont, nån frågade om det var lustgasen - jag vet inte vad de pratade om, men insåg att de skulle

dra ner den så jag drog i mig några djupa andetag innan de hann stänga av:)


Kom tillbaka till förlossningssalen i takt med att dimman lättade, såg lakanets "Tillhör landstinget" ränder och krystade ut resten av bebisen fem minuter

efter den första krystvärken.


Mannen jublade vid min sida och jag fick hjälp att vända mig om, jag snyftade och grät, av lättnad att det var över, av att det hade gjort så infernaliskt

j-vla ont, och av lycka att det låg en liten kladdig smetig skrikande bebis på min mage.

Han frågade personalen om det var en flicka och de lyfte upp bebisen och visade oss, och visst var det en tjej, vår sjätte:)!


Underbart!!


Var lite "orolig" för att det skulle vara en gosse...nu när man gått och ställt in sig på en tös, det skulle säkert kännas konstigt, att ställa om sig snabbt är liksom inget för mig;)

En son hade såklart varit underbart det med, men nu hade jag ju pratat med Henne där inne i magen, frågat när Hon tänkte komma ut osv.


Jag skakade, grät och skrattade på samma gång, pussade på bebishuvudet och på mannen bredvid, och var så glad att det var över.

Nu var hon här.

Vår Lovelia.


De slängde upp mina ben i gynstöden för att inspektera det stackars underlivet och för att få ut moderkakan, den kom ut efter 10 minuter och

lite kläm på magen.

Lilla bebisen gnölade runt och letade efter belöningen för allt hon utstått, och hittade snabbt rätt och började amma.

Så skulle det sys för det var lite bristningar. Karin-nästan-bm var den som förde befälet under överinseende av den andra Karin.

De konstaterade först att det skulle behövas några få stygn och det var väl tur att de sagt det, för när de började greja med sysakerna och sa:


- Den ska dit och den ska vara där och den ska hit.....

Då börjar man ju fundera på hur det ser ut EGENTLIGEN?!

Men efter två ynka stygn var det fixat och klart! :)


Jag fick hjälp upp i en skön fåtölj och mitt lilla pyre blev vägd och mätt under tiden.

Hon var liten , det hade vi konstaterat redan när hon kom ut, men jag trodde inte hon skulle vara sååå liten.

2770g och 47 cm.

Det är minst av alla våra ungar! Inte ens tvillingarna var så små.


En hel massa sjuor blev det omkring henne, kolla bara:

Född 17 sept 2007

Som barn nummer sju, i sal nummer sju

2770g och 47 cm

Kl 12.44

Född i v. 38+0

Lite lustigt.


Fick henne i famnen och satt där och bara njöt med mannen vid min sida och tittade, luktade,kände på henne.

Personalen lämnade oss ifred och vi fick in den goda fikabrickan.

Ringde till pappa och sa att det var klart nu, ringde till mamma,mannen ringde sina föräldrar, och vi skickade ett gäng sms till stortjejerna i skolan

och andra som behövde få veta.


Hon ammade en lång stund och sen somnade hon gott, och jag kunde bara inte se mig mätt på henne. Så liten,söt och näpen.


Efter en stund kunde jag inte sitta still längre, jag behövde upp och gå på toa och ville duscha av mig allt söl och blod, så mannen tog över mysandet.

Gick på toa men kom på att jag behövde ett duschmunstycke så jag fick gå tillbaka, då hade personalen kommit in till oss.


De blev lite nervösa över att jag redan var uppe och sprang:) och ville ta ett blodtryck först, det var ok, så jag fick gå och duscha.

Duschade länge och kokhett och det var så skönt för mina onda axlar - hade spänt mig rätt bra där under värkarna.


När jag kom tillbaka till salen så var de där för att köra upp mig på BB.

Vi fick byta avdening för jag var alldeles för pigg för att ligga på spec.mödravården:)

Karin-nästan-bm tackade för att hon fått vara med om min förlossning, det var spännande att få uppleva tyckte hon, snabbt och koncist.

Jajamen, gör det man ska och sen hem:)


De sa gång på gång hur fantastisk de tyckte jag var, hur pigg och fräsch jag såg ut trots att jag nyss fött vårt sjunde barn, och hur jag var som gjord för

att föda barn.

Ja..det är ju kul att man är bäst på något:)


Vi blev uppkörda på BB, jag åkte i sängen som en annan prinsessa, med den lilla nyfödda miniprinsessan i famnen:) och så blev vi installerade på sal 6 (borde ju varit sal 7 med tanke på alla andra sjuor..*s*)


Läkaren som varit in och undersökt mig på morgonen kom in för att titta till oss.

Hon log stort och gratulerade,och vi pratade en stund.

Hon berättade att jag var veckans samtalsämne på kliniken, en blivande sjubarnsmamma som såg så pigg och fräsch ut innan förlossningen,

och som såg, om möjligt, ännu piggare och fräschare ut direkt efter att ha fött det sjunde barnet - de var djupt imponerade:)

Hon hade tre barn själv och var grymt avundsjuk på mina förlossningar,hihi.

Hon avslutade med att hälsa oss välkomna tillbaka om nåt år eller så för att föda barn nummer åtta:)


Mina föräldrar och alla barnen kom vid femtiden för att spana in lillasyster, och alla barnen hade henne en stund i famnen, alla var så  glada och stolta över sin nya syster.

Iom den långa vattenavgången så skulle vi inte få åka hem förrän tidigast ett dygn efter förlossningen, för de vill ha infektions observation på oss båda, men framför allt på bebisen.

 Passade mig utmärkt som inte alls vill åka hem tidigt, men tyvärr så var det bäst att mannen åkte hem med barnen...Att begära att pappa ska få upp och iväg alla ungar till skolan är lite för mkt, så det fick bli så.

Jag ville inte alls bli lämnad ensam, men vad gör man?


Så vid 18.30 åkte de hem, men som tur var hade min syster kommit och hon   stannade till 22.00 så jag slapp vara helt solokvist.

Hon hade köpt supergoda jordgubbar som jag smaskade i mig när hon gått, och sen gjorde jag oss klara för sängen.


Lillasyster hade sovit hela tiden, men nu bytte jag hennes första blöja, tog en temp för infektions obs, och så kröp vi ner i sängen.

Hon låg tätt tätt intill och snusade, och jag låg där och bara njöt.

Tänk att vi fått en bebis, en dotter till!!!

Underbart:)

 Love Gaze  I Love You  Morph  In Love  Bouncing Hearts Kisses



Presentation


Delar av Familjen Wetterholm:)
bloglovin

Carolas blogg på Mama!

  

Maila mig

Mina favoriter

 

 

 

Fråga mig

580 besvarade frågor

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5
6
7
8
9
10
11
12
13 14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2007 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Bra Barnkläder

barnkläder Kod CW101 ger 10% rabatt

Länkar

Besöksstatistik

Arkiv

RSS

Blog Toplist

BloggPortalen


Skapa flashcards