Alla inlägg den 27 mars 2009

Av Carola - 27 mars 2009 01:28

- varför min mamma blir så arg över att vi skaffar fler barn?

Ja den som det visste!

Jag har aldrig frågat rakt ut, men jag tror att jag måste göra det nu i påsk, för jag har ju undrat jag med:)


När vi berättade om barn nummer ett så sa hon grattis, men kommenterade samtidigt att hon inte gillade att bli mormor, hon var ju så ung, och det kändes gammalt att bli det, hon var 48 år, och jag var 23.

Jag hann precis fylla 24 innan dottern föddes, mamma var 23 när jag föddes.


Barn nummer två kom ganska snabbt inpå, det skiljer 21 månader på dem, hon sa kanske grattis då med, men jag vet inte för jag bad syrran som bodde hemma då att berätta för dem, redan då visste jag att det inte var roliga nyheter jag kom med tydligen...:/


När jag väntade trean som ju blev två:) så berättade jag det på telefon och hon sa grattis. Efter ul då vi fick veta att det var tvillingar, så sa hon bara Herregud. Men jag tror att hon tyckte det var rätt coolt att jag fick två på en gång, jag vet att hon pratade mkt om det på sitt jobb. Till mig sa hon inte så mkt.


Femman, här började det bli riktigt jäkla jobbigt att berätta:(

Vi åkte dit med de fyra barnen som skulle lussa för mormor och morfar, och de fick berätta, de var superglada och jättestolta:)

Pappa sa grattis, mamma gick ut i köket....

När jag gick efter för att hjälpa till med kaffet så sa hon:

- Ja, jag tänker inte säga grattis, för jag tycker inte det är nåt att gratulera....

Jag blev paff, men svarade snabbt:

- Det tycker jag allt du ska göra, det hör till vanligt hyfs att göra det, VI är glada!

Hon gratulerade aldrig, men började prata om alla risker, och det var ju Downs syndrom hon tänkte på, och var säkert jätterädd för att bli mormor till ett handikappat barn...

Vi hade gjort ett moderkaksprov som var ok, men jag sa inte det, tänkte att hon gott kunde våndas när hon var så elak.:D


Jag kan tänka mig ungefär tusen värre saker än att få ett barn med Downs syndrom, givetvis önskar man sig ju ett barn som är friskt på alla sätt och vis, med alla kromosomer och höns hemma:) men det finns värre saker.


Barn nummer sex....hualigen, jag ville verkligen inte berätta, gick med ångest sen dagen jag plussade tills jag var tvungen, och till slut mutade jag äldsta dottern och tvillingtjejen att ringa och berätta:)

Då hade de sina vänner på besök så himla lägligt, och de älskar barn! De tycker att våra barn är underbara, och säger alltid till mig vilken fin mamma jag är:)

Vet ni, att då låtsades mamma som att det var roligt, och grattade hjärtligt men jag vet att det bara var spel för gallerierna, men gav fan i det och låtsades att jag trodde på det.

Deras vänner tjöt av glädje i bakgrunden och det kändes härligt:)


Barn nummer sju, vi skulle gifta oss, och mamma skulle sy min klänning, alltså var jag tvungen att berätta det tidigt, redan innan fosterdiagnostik och ul.....det kändes jobbigt att säga det till henne innan ens ungarna visste.

Jag ville inte utsätta mig för elakheter så jag mailade faktiskt, till hennes jobb;) Tänkte att där kan hon inte gärna flippa ur totalt, och kan reagera bäst hon vill innan jag behöver fronta henne.

Hon ringde några dagar senare:

- Ja, det där mailet du skickade, det tänker jag inte ens kommentera.

Sen  var det slutsnackat om det.


Hon har väldigt sällan nämnt något om mina graviditeter, varken medan de pågår eller efteråt. Däremot så kan hon sitta och berätta för mig om andra tjejers graviditeter, typ hennes arbetskamrater, hon vet precis vilken vecka de är i och vilka provsvar de fått på MVC.

Mig frågar hon inte ens när det är BF...


Syrran säger att mamma är orolig för mig, att min kropp inte ska orka med alla grav. eller att nåt ska gå fel, men jag tycker att det är ett konstigt sätt att visa omtanke på. Genom att helt nonchalera en så viktig bit i mitt liv.


Jag kan åxå tänka mig att hon tycker det är pinsamt...suck.



Barnen bryr hon sig faktiskt inte om så värst mkt, jag tror att hon tycker om dem, men de får inte höras och helst inte synas för mkt.

När vi är hemma hos dem eller de här så finner jag mig själv hyssande på ungarna hela tiden....:/

De är barn, klart de hörs!

Och det är väl klart att de vill ha uppmärksamhet av mormor när de äntligen träffas!


Hon ger sällan komplimanger, varken till mig eller barnen. När vi gifte oss och hon såg mig i klänningen och håruppsättning och hela baletten, då sa hon att jag var "nästan vacker".

Hur ska man ta det då? ;)


Barnen får oftare höra att de har fula kläder, eller fula frisyrer eller för mkt smink än de får höra att de är söta och fina.

Ja för all del, det är för mkt smink på en del av dem, men det hör inte hit;)


Mamma är ensambarn och en fullblodsegoist, fast det skulle hon aldrig erkänna, men det är hon. Hon har alltid rätt, och skulle hon nån gång inte ha rätt, så vänder hon det hela så att hon får rätt ändå:D


Vi bor i samma område, det tar fem minuter med bil, men vi träffas sällan. Pappa som gått i pension, men nu jobbar som personlig assistent till min kusins man som fått en stroke med total afasi som följd, han kommer minst en gång i veckan bara för att prata lite, hälsa på ungarna och kolla läget:)

De (kusinen)har nu flyttat 30 mil, så när pappa jobbar där så är han borta i 7-10 dagar, men han kommer ändå så fort han är hemma:)

Iofs så informerar han ju mamma så hon är väl uppdaterad,men hon träffar oss aldrig.

 Hon ringer aldrig heller, om det inte är nåt speciellt.

Och då gör hon samtalet kort.


Hon är nästan aldrig barnvakt, sist var när Loppan föddes, alltså 18 månader sen.Eller vänta nu, de var faktiskt barnvakt när vi var på julfest med mannens jobb i november, det hade jag ju glömt!

Ok men det blir två gånger på 18 månader.


Vi ber sällan om hjälp, nu när största tjejerna är så pass stora så kollar vi alltid med dem först, och de brukar tycka det är okey.Äldsta var tex hemma med de mindre när vi var på ul:)


Ja, frågan kvarstår ju, varför blir hon så irriterad?

Jag vet fan inte!


Vi tar hand om dem, de har ett antal fritidsaktiviteter, de har hela och rena kläder på sig, de är väluppfostrade hela bunten, det säger alla, de tycker om varandra(eh, för det mesta iaf*ler*) och vi har tid för dem.

Vi har ingen som helst avlastning utan ror runt det hela på egen hand, jag kan tycka att vi är ganska imponerande:D


Faktiskt så har jag med åren insett att det är ingen ide´att bry sig, hon kommer inte att ändra sig, och det är ju jättetråkigt för alla.

Jag ser ju hur andras föräldrar hämtar sina barnbarn från skolan och kyrkis och tar med dem på bio eller picknick, och verkligen umgås,och önskar ju självklart att det vore så hos oss åxå, men har insett fakta.

Det blir aldrig så.


Till det jäkliga hör att det är ungefär samma engagemang från mannens föräldrar...

När vi träffas så pratar de med ungarna och ger dem positiva kommentarer, men de ringer aldrig för att bara prata med dem ,eller vill umgås med dem på tu man hand , erbjuder sig aldrig att vara barnvakt eller liknande.

De bor lite längre bort, tar väl en 45 min- 1 timme med bil, men det är ju ingen ursäkt.

Å andra sidan gör inte vi så mkt för att puscha på dem heller, det har ju alltid varit såhär, och man vänjer sig ju.


Jag kan inte begripa det, för om jag hade barnbarn så skulle jag vilja vara delaktig. Jag kommer garanterat att ringa runt till dem alla,( för jag förutsätter att alla ungar skaffar minst ett barn i var!)varje dag och kolla hur de mår, om de har läxor och om deras föräldrar är snälla mot dem;)

Vilket de givetvis kommer att vara eftersom deras föräldrar är mina barn och de är alltid snälla:D


Tänk att bara kunna sno åt sig de gottigaste bitarna av ungarna, och lämna tillbaka dem när de kräks eller har mardrömmar eller är för obstinata!

:)


Jaja, nu har jag klagat nog på min mamma, så jag kan ju avsluta med att säga att jag ju älskar henne åxå, för hur det än är så är hon ju min mamma.

Men jag skulle gärna modifiera henne lite, installera lite empati, omtanke och kärlek:D


Natti natti på er:)

ANNONS

Presentation


Delar av Familjen Wetterholm:)
bloglovin

Carolas blogg på Mama!

  

Maila mig

Mina favoriter

 

 

 

Fråga mig

580 besvarade frågor

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Bra Barnkläder

barnkläder Kod CW101 ger 10% rabatt

Länkar

Besöksstatistik

Arkiv

Följ bloggen

Följ Om Barnen och livet i allmänhet med Blogkeen
Följ Om Barnen och livet i allmänhet med Bloglovin'

RSS

Blog Toplist

BloggPortalen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se