Direktlänk till inlägg 27 mars 2009

Fia undrar över:

Av Carola - 27 mars 2009 01:28

- varför min mamma blir så arg över att vi skaffar fler barn?

Ja den som det visste!

Jag har aldrig frågat rakt ut, men jag tror att jag måste göra det nu i påsk, för jag har ju undrat jag med:)


När vi berättade om barn nummer ett så sa hon grattis, men kommenterade samtidigt att hon inte gillade att bli mormor, hon var ju så ung, och det kändes gammalt att bli det, hon var 48 år, och jag var 23.

Jag hann precis fylla 24 innan dottern föddes, mamma var 23 när jag föddes.


Barn nummer två kom ganska snabbt inpå, det skiljer 21 månader på dem, hon sa kanske grattis då med, men jag vet inte för jag bad syrran som bodde hemma då att berätta för dem, redan då visste jag att det inte var roliga nyheter jag kom med tydligen...:/


När jag väntade trean som ju blev två:) så berättade jag det på telefon och hon sa grattis. Efter ul då vi fick veta att det var tvillingar, så sa hon bara Herregud. Men jag tror att hon tyckte det var rätt coolt att jag fick två på en gång, jag vet att hon pratade mkt om det på sitt jobb. Till mig sa hon inte så mkt.


Femman, här började det bli riktigt jäkla jobbigt att berätta:(

Vi åkte dit med de fyra barnen som skulle lussa för mormor och morfar, och de fick berätta, de var superglada och jättestolta:)

Pappa sa grattis, mamma gick ut i köket....

När jag gick efter för att hjälpa till med kaffet så sa hon:

- Ja, jag tänker inte säga grattis, för jag tycker inte det är nåt att gratulera....

Jag blev paff, men svarade snabbt:

- Det tycker jag allt du ska göra, det hör till vanligt hyfs att göra det, VI är glada!

Hon gratulerade aldrig, men började prata om alla risker, och det var ju Downs syndrom hon tänkte på, och var säkert jätterädd för att bli mormor till ett handikappat barn...

Vi hade gjort ett moderkaksprov som var ok, men jag sa inte det, tänkte att hon gott kunde våndas när hon var så elak.:D


Jag kan tänka mig ungefär tusen värre saker än att få ett barn med Downs syndrom, givetvis önskar man sig ju ett barn som är friskt på alla sätt och vis, med alla kromosomer och höns hemma:) men det finns värre saker.


Barn nummer sex....hualigen, jag ville verkligen inte berätta, gick med ångest sen dagen jag plussade tills jag var tvungen, och till slut mutade jag äldsta dottern och tvillingtjejen att ringa och berätta:)

Då hade de sina vänner på besök så himla lägligt, och de älskar barn! De tycker att våra barn är underbara, och säger alltid till mig vilken fin mamma jag är:)

Vet ni, att då låtsades mamma som att det var roligt, och grattade hjärtligt men jag vet att det bara var spel för gallerierna, men gav fan i det och låtsades att jag trodde på det.

Deras vänner tjöt av glädje i bakgrunden och det kändes härligt:)


Barn nummer sju, vi skulle gifta oss, och mamma skulle sy min klänning, alltså var jag tvungen att berätta det tidigt, redan innan fosterdiagnostik och ul.....det kändes jobbigt att säga det till henne innan ens ungarna visste.

Jag ville inte utsätta mig för elakheter så jag mailade faktiskt, till hennes jobb;) Tänkte att där kan hon inte gärna flippa ur totalt, och kan reagera bäst hon vill innan jag behöver fronta henne.

Hon ringde några dagar senare:

- Ja, det där mailet du skickade, det tänker jag inte ens kommentera.

Sen  var det slutsnackat om det.


Hon har väldigt sällan nämnt något om mina graviditeter, varken medan de pågår eller efteråt. Däremot så kan hon sitta och berätta för mig om andra tjejers graviditeter, typ hennes arbetskamrater, hon vet precis vilken vecka de är i och vilka provsvar de fått på MVC.

Mig frågar hon inte ens när det är BF...


Syrran säger att mamma är orolig för mig, att min kropp inte ska orka med alla grav. eller att nåt ska gå fel, men jag tycker att det är ett konstigt sätt att visa omtanke på. Genom att helt nonchalera en så viktig bit i mitt liv.


Jag kan åxå tänka mig att hon tycker det är pinsamt...suck.



Barnen bryr hon sig faktiskt inte om så värst mkt, jag tror att hon tycker om dem, men de får inte höras och helst inte synas för mkt.

När vi är hemma hos dem eller de här så finner jag mig själv hyssande på ungarna hela tiden....:/

De är barn, klart de hörs!

Och det är väl klart att de vill ha uppmärksamhet av mormor när de äntligen träffas!


Hon ger sällan komplimanger, varken till mig eller barnen. När vi gifte oss och hon såg mig i klänningen och håruppsättning och hela baletten, då sa hon att jag var "nästan vacker".

Hur ska man ta det då? ;)


Barnen får oftare höra att de har fula kläder, eller fula frisyrer eller för mkt smink än de får höra att de är söta och fina.

Ja för all del, det är för mkt smink på en del av dem, men det hör inte hit;)


Mamma är ensambarn och en fullblodsegoist, fast det skulle hon aldrig erkänna, men det är hon. Hon har alltid rätt, och skulle hon nån gång inte ha rätt, så vänder hon det hela så att hon får rätt ändå:D


Vi bor i samma område, det tar fem minuter med bil, men vi träffas sällan. Pappa som gått i pension, men nu jobbar som personlig assistent till min kusins man som fått en stroke med total afasi som följd, han kommer minst en gång i veckan bara för att prata lite, hälsa på ungarna och kolla läget:)

De (kusinen)har nu flyttat 30 mil, så när pappa jobbar där så är han borta i 7-10 dagar, men han kommer ändå så fort han är hemma:)

Iofs så informerar han ju mamma så hon är väl uppdaterad,men hon träffar oss aldrig.

 Hon ringer aldrig heller, om det inte är nåt speciellt.

Och då gör hon samtalet kort.


Hon är nästan aldrig barnvakt, sist var när Loppan föddes, alltså 18 månader sen.Eller vänta nu, de var faktiskt barnvakt när vi var på julfest med mannens jobb i november, det hade jag ju glömt!

Ok men det blir två gånger på 18 månader.


Vi ber sällan om hjälp, nu när största tjejerna är så pass stora så kollar vi alltid med dem först, och de brukar tycka det är okey.Äldsta var tex hemma med de mindre när vi var på ul:)


Ja, frågan kvarstår ju, varför blir hon så irriterad?

Jag vet fan inte!


Vi tar hand om dem, de har ett antal fritidsaktiviteter, de har hela och rena kläder på sig, de är väluppfostrade hela bunten, det säger alla, de tycker om varandra(eh, för det mesta iaf*ler*) och vi har tid för dem.

Vi har ingen som helst avlastning utan ror runt det hela på egen hand, jag kan tycka att vi är ganska imponerande:D


Faktiskt så har jag med åren insett att det är ingen ide´att bry sig, hon kommer inte att ändra sig, och det är ju jättetråkigt för alla.

Jag ser ju hur andras föräldrar hämtar sina barnbarn från skolan och kyrkis och tar med dem på bio eller picknick, och verkligen umgås,och önskar ju självklart att det vore så hos oss åxå, men har insett fakta.

Det blir aldrig så.


Till det jäkliga hör att det är ungefär samma engagemang från mannens föräldrar...

När vi träffas så pratar de med ungarna och ger dem positiva kommentarer, men de ringer aldrig för att bara prata med dem ,eller vill umgås med dem på tu man hand , erbjuder sig aldrig att vara barnvakt eller liknande.

De bor lite längre bort, tar väl en 45 min- 1 timme med bil, men det är ju ingen ursäkt.

Å andra sidan gör inte vi så mkt för att puscha på dem heller, det har ju alltid varit såhär, och man vänjer sig ju.


Jag kan inte begripa det, för om jag hade barnbarn så skulle jag vilja vara delaktig. Jag kommer garanterat att ringa runt till dem alla,( för jag förutsätter att alla ungar skaffar minst ett barn i var!)varje dag och kolla hur de mår, om de har läxor och om deras föräldrar är snälla mot dem;)

Vilket de givetvis kommer att vara eftersom deras föräldrar är mina barn och de är alltid snälla:D


Tänk att bara kunna sno åt sig de gottigaste bitarna av ungarna, och lämna tillbaka dem när de kräks eller har mardrömmar eller är för obstinata!

:)


Jaja, nu har jag klagat nog på min mamma, så jag kan ju avsluta med att säga att jag ju älskar henne åxå, för hur det än är så är hon ju min mamma.

Men jag skulle gärna modifiera henne lite, installera lite empati, omtanke och kärlek:D


Natti natti på er:)

 
ANNONS
 
Anna B

Anna B

27 mars 2009 08:22

Jag förstår inte heller. Jag saknar iofs också det där att någon engagerar sig i mina barn mer vardagligt. Det gör ingen, men vi har i alla fall flera som tycker om dem och det har jag lärt mig att nöja mig med. Som tur var är min mamma en av dem. Jag förstår att du känner sorg över det att just din mamma inte visar att hon tycker om dem. Min pappa är otroligt ointresserad (de bor inte ihop) och det skär sår varje gång.

http://mittoperfektaliv.blogspot.com

 
carro

carro

27 mars 2009 09:57

Hejsan
Förstår precis hur du känner dig min mamma är precis likadan man vet inte vad man gör för fel men har nu konstaterat att det är henne det är fel på inte mig eller min familj.
Mina svärföräldrar är också underliga dom bryr sig bara om vi är där pratar med barnen men barnens kusin favoriseras framför barnens ögon vilket gör mig galen.
Så jag förstår vad du går egenom det är inte skoj alls.
men kämpa på så länge du och din familje mår bra så kan inte stoppa er.
kram carro

http://adamcaglayan.bloggagratis.se

 
Ingen bild

Fia

27 mars 2009 10:33

Jag hoppas du inte tog illa vid dig av min fråga utan det var verkligen bara en fråga direkt från hjärtat. Det var lika mkt ett sätt att bolla med mina egna känslor gentemot min mamma som uttryckligen sagt att hon itne vill ha fler barnbarn från mig iaf. Hon säger dock det för att hon väldigt gärna vill lägga ner tid på våra barn. Hon tar oftast ngt barn varannan helg och hon känner väl sin begränsning själv nu att vår lilla Loppa alltid får stå tillbaka för de stora. Det kan jag acceptera och förstå även om jag inte anser att hon har med antalet barn i familjen att göra.
Farmor i vår familj är en underbar människa på alla sätt men hennes reaktion vid första barnet var väl inte så där diplomatisk... "Jag trodde ni hade vett att skydda er" kväkte hon ur sig och dagen efter ringde och bad om ursäkt för så klart. Det var kanske inte optimalt tillfälle för jag pluggade och hade aldrig jobbat så min SGI var obefintlig. Tvåan och trean har hon välkomnat men även hon tycker att det räcker nu. Själv så är man ju tudelad! Jag skulle gärna välkomna ett barn till men inte än. Det räcker gott med Linnéas hörselskada och allt vad det innebär och Ida som är rätt hyperaktiv:)Däremot om ett par år när L börjar skolan och Ida växt ifrån den värsta perioden... Livet är inte lätt som sagt!
Och du, ni är imponerande som hinner med alla barn!

 
Mirka

Mirka

27 mars 2009 14:11

Ja dun detta med föräldrar är inte så lätt! Men visst skall vi bli bättre än de;-)

Min mamma är inte riktigt lika "otrevlig" som din men de 2 senaste gångerna har hon också uttryckt en viss ogillande känsla:-(
Men hon han dock förklarat att hon tycker att jag ska tänka på min kropp och så undrar hon när jag ska leva mitt liv...!
Hm....Detta är mitt liv! Tyvärr så har många svårt att förstå att jag är hellre med familjen än springer ute och festar el dyl:-( Fan det gjorde jag mer än nog innan jag bildade familj:-D Nej du barnen ÄR mitt liv och räcker mer än nog för mig och nog orkar kroppen ett tag till (är ju finne ju):-)
Kram på dig!

http://tiobarnsmamma.blogg.se

 
TuvaLitens arga mamma

TuvaLitens arga mamma

27 mars 2009 22:34

Uch, börjar nästan grina när jag läser ditt inlägg. Min första reaktion är FY FAAAAN!! Kan inte ens föreställa mig hur det känns, jag har antagligen världens bästa mamma och mina barn har världens bästa mormor, som alltid ställer upp, villkorslöst, och som alltid glatt sig tillsammans med oss vid våra graviditeter, som iof bara är fyra, men "här hemma i hålan" är fyra VÄLDIGT många barn ;o)

Nä uch och fy, man kan tycka och ha sin åsikt, men när det gäller ett nytt liv så håller man ta mig fan käften, och tänker ett steg längre...Kram till er.

http://tuvaliten-enflockungarochensymaskin.blogspo

 
Jeswi

Jeswi

28 mars 2009 10:54

Mammor kan vara lustiga!! Min mamma vägrade säga grattis när jag berättade första gången, anledningen: "något kan ju hända"... Andra gången var likadant men då var hon även chockad eftersom vi hade ju redan tre små barn. Båda mina föräldrar är en stor orsak till att jag helt enkelt inte vågar bli gravid igen :( Jag orkar inte höra alla kommentarer som att vi inte har råd eller det räcker med dem vi har. Däremot älskar de att vara barnvakt till barnen...
Jag tycker iaf att det är jättekul att du ska en till :)
Kramisar...

http://www.jeswi.blogspot.com

 
Ingen bild

TuvaLiten

28 mars 2009 22:55

Du har en utmaning inne hos mig :)

 
malin

malin

29 mars 2009 18:43

Åh, Carola,jag blir så ledsen när jag läser det du skrivit!
jag önskar att din mamma hade lite, lite av min mamma i sig.
Hon har jublat alla gånger jag har berättat att vi ska ha barn.
Blivit riktigt , riktigt glad!
Ja, första gången var det tveksam glädje, det var ju rätt oplanerat och vi var unga, men när hon förstog att vi var glada, då gladde hon sig så!
Du ÄR en kanon fin mamma, det är jag helt övertygad om.
Du sköter din stora familj utan att be om hjälp och du gör det så bra!!

Du begär ju inte så mycket, bara lite omtanke och glädje för det som NI är glada för.
Stora kramar till dig och dina underbara ungar.
Synd att din mamma inte ser vad hon går miste om.
Din pappa är i alla fall klok nog.

http://pillris.blogg.se

 
Trollena

Trollena

29 mars 2009 21:21

Jättestort grattis till er, vad kul att läsa att ni ska få ännu en till. Fantastiskt!
Jag har inte varit inne och läst på ett tag så det är tydligen en lite sen reaktion i från mig.
Angående din mamma; du har ju skrivit ner allt så bra här,,,varför inte skriva ut det och skicka till henne. Förhoppningsvis har hon inte förstått hur hon sårat dig och då kanske hon förstår att bete sig bättre i framtiden. Ingen vill väl bete sig så mot sitt barn. Jag tror att alla vill stötta sina barn så de kan må bra, jag kan inte annat än tro att även din mamma vill det. Hon förstår nog bara inte vad hon gör.
Är väl kanske inte bästa tiden tiden för dig att ta en sån fight förstås.
Hur som helst,,,vad härligt med en till, jag blir lite avis för det är ju så mysigt med bäbisar, men jag nöjer med mina tre (+föräldrarna). Jag får längta till barnbarnen istället.
Kram och grattis igen!

http://trollena.bloggagratis.se

 
tro hopp och kärlek

tro hopp och kärlek

31 mars 2009 15:24

Hej!
Jag ramla in här från mirkas blogg. Såg att du har mgn barn och är gravid, grattis!
Jag har själv nio barn.
Det som fullkomligt blåste iväg mig var just denna text...om din mamma. Det kunde varit jag som skrivit texten om min mamma.
Hon är nämligen likadan. Hon har ALLTID sagt "nu räcker det väl?" "bli inte med barn ngn mera" "tänk på dig själv, lev ditt liv" etc. Det har inte varit ngt roligt direkt, att berätta för henne om mina graviditeter. När man själv är överlyclig över sin grav och vill dela med sig...ja hur känner man sig då? När jag vet att hon inte är det USCH. Dessutom är hon ALDRIG barnvakt. Hon är väldigt speciell. Mina barn har en farmor som bryr sig i alla fall.
Jag finns för övrigt på FAMILJELIV under rubrik, tro hopp och kärlek. Skulle vara kul att ha lite kontakt med likasinnade.
Kram

http://familjeliv

 
Viktoria

Viktoria

3 april 2009 23:27

Ja du vet ju hur min mamma är, på ett ungefär likadan. Man borde inte bry sig så mycket om det men det är svårt!
Nu är jag mitt uppe i allt det jobbiga med graviditeten men jag känner inte att det är tvärstopp efter en femma heller. Om mina föräldrar visste det så skulle de väl få spader.

http://viktoriam4underbara.blogg.se

 
Katie

Katie

21 maj 2010 10:55

Så frustrerande! Hur kan man tänka så som mor och far föräldrar? Farmor och farfar ringde varje dag och kom alltid hem till oss och hälsade på då de levde!
Mormor tog ofta bussen hela vägen ifrån göteborg för att hjälpa mamma och pappa med oss tre syskon :) Morfar kommer så fort han är ledig ifrån jobbet. Nu när mormor inte kan åka till oss mer åker vi alltid till henne så ofta vi kan. Vi ringer ofta varandra och messar varandra!

Mamma säger alltid att hon alltid kommer att finnas runt om oss (om vi vill typ) då vi får barn. Ofattbart att din mamma reagerar så! Ni som har så fantastiskt fina barn! De är ju efterrätten för mor och far föräldrar i livet! Men hmm ... alla reagerar väl inte som önskat :(
Det viktigaste är att era barn har er som föräldrar! Ni verkar alldeles underbar du och Per

http://tillbakatilllivet.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Carola - 12 februari 2014 21:55

...så finns jag, men jag har flyttat till Loppi:) Ni klickar HÄR så kommer ni dit, och kan läsa om mig och de nio fantastiska barnen :)    ...

Av Carola - 17 juli 2012 11:06

Japp det har kommit en app så man enkelt kan blogga från luren även här och det måste jag såklart prova !! Verkar inte som man får in bilderna i själva inlägget utan får välja att lägga den överst eller under texten...:-/ nja.. Iaf blir det en bild...

Av Carola - 5 mars 2012 23:56

  Ja, här lämnar man sin lilla goding för att åka och träna och så får man det här videoklippet från Perra, det är ju så gulligt så jag tror jag storknar!         ...

Av Carola - 16 oktober 2011 23:45

  Hoppsansa, vet ni, de två vinnarna av Liberorabatterna har inte hört av sig!!??   Jag hade heller ingen mailadress till dem så jag kunde maila, inte heller nån hemsida...så jag har inget annat val än att dra två nya!   Jag är ledsen tjeje...

Av Carola - 10 oktober 2011 15:25

Hörrni sluta fråga om vi vill / ska ha fler barn  !!! Jag får frågan ideligen, och jag har aldrig berättat förr om vi planerar fler eller inte och jag kommer inte göra det nu heller     . Svaret är att ni får helt enkelt se hur det blir ! Antin...

Presentation


Delar av Familjen Wetterholm:)
bloglovin

Carolas blogg på Mama!

  

Maila mig

Mina favoriter

 

 

 

Fråga mig

580 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Bra Barnkläder

barnkläder Kod CW101 ger 10% rabatt

Länkar

Besöksstatistik

Arkiv

Följ bloggen

Följ Om Barnen och livet i allmänhet med Blogkeen
Följ Om Barnen och livet i allmänhet med Bloglovin'

RSS

Blog Toplist

BloggPortalen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se