Alla andra barn har minsann lagt sig tillrätta med huvudet ner på sluttampen av graviditeten, även om de sista suttit upp rätt länge.

Men den här!

"Jag tänker INTE vända på mig"  *surar*  :)

Typiskt killar;) Envisa och obstinata redan som bebisar *ler*

Jag var tillbaka till Bm idag för att kolla om hon kunde känna hur den låg, sist var hon osäker. Idag kände hon sig nästan 100% säker på att det är ett huvud upp, och ett säte som känns ruckbart neråt.

Jaha, så där fick jag för att jag ville prova ett vändningsförsök, man ska inte prata så mkt;)

Tordsdag kl 8.30 ska jag infinna mig på Kvinnokliniken för lägesbedömning och därefter en ev vändning!

Nu vill jag inte alls prova på....

Och nu måste man ju fundera och ta ställning till en massa andra saker åxå.

OM det inte går att vända, och det kan ju vara svårt iom att den suttit upp länge och den enbart känns ruckbart, så vad vill jag då?

Föda i säte???  Ja, jag är ju bred som en ladugårdsvägg om arlset så det borde funka, även om den inte är den minsta sorten..men VILL jag det då? Det verkar onekligen lite läskigt.

Men alternativet är kejsarsnitt.

Vill jag DET då??

Det är en stor bukoperation, men tillhörande konvalecens efteråt...min kära man är ju inte den man ser mest av så här års, han jobbar typ 80 timmar i veckan som minst...funkar det ens att vara snittad och ensam?

Det är klart det gör, jag är fiffilurig och kan hitta lösningar på det mesta, men onekligen är det att ställa till saker lite:)

Fördelen är ju att jag VET när det blir bebis:)

Jaja, nu ska jag inte sitta här och babbla utan ge ungarna lite mat så Loppan kan sova sen:)

Återkommer!!

Och, dela gärna med er av allt ni vet om säte, vändning, snitt och sånt:)

Bye!