Alla inlägg den 3 september 2009

Av Carola - 3 september 2009 21:09

Den som väntar på nåt gott...eller hur var det nu:)


Jo.. nog var han värd att vänta på allt!!

Igår kl. 13.43 så föddes vår son, Jordan:)


Det hela gick fort och förhållandevis enkelt, allt är ju relativt;)

Han väger 4210gram och är 52cm lång, så han är näst störst av alla barnen, men så låg han inne näst längst också med sina 6 dagar över tiden:)


Förlossningen började med rejäla sammandragningar som kom ovanligt regelbundet med sina 3 minuter mellan varje, och fick mig att fundera på om det kanske var dags att ringa hem mannen. Jag hade ju precis klivit ur sängen(jaa, vaddå, klockan var 9.30*s*) och var superhungrig och hade lite bråttom för jag hade tid hos barnmorskan kl 10.45, men skulle duscha först tänkte jag.

När jag så stod där i duschen och såg klockan på väggenoch insåg att det var just var tredje minut som det tog i och drog ihop sig ordentligt i magen så tänkte jag att kanske skulle man byta ut Bm besök mot förlossning..

Men skrattade åt den galna tanken och skyndade ut till yoghurten.

Näst äldsta dottern var hemma med förkylning så det kändes ok på barnvaktsfronten.


Efter några minuter till så insåg jag att jo, men det var nog kanske på gång ändå:) för det gav sig inte med sammandragningarna.

Smsade mannen kl 10.21 att han kunde komma hem och åt sen klart och kollade igenom BB-väskan, och så gick jag ner och väckte dottern.

Smsade andra dottern i skolan att hon fick hämta lillasyrran från förskolan kl 13.45

Gick på toa och borstade tänderna och håret när maken plötsligt stod i dörren... -Ska vi åka då??   Han är ju van att det är snabba ryck:)


Jag hade det dock inte ett dugg jobbigt, det gjorde inte ont, men kändes att det var dags idag.

Strax efter 11 åkte vi, var inne på förlossningen vid 11.30, fick ju såklart parkera en bit ifrån.Som vanligt..

Det sedvanliga CTG´t kopplades på och nu började det göra ont, jag gillar verkligen inte att behöva ligga fast på rygg, även om det är i nån halvsittande variant.

Undersökning visade att det var öppet 4 cm.


-Ja, då är det bebis om nån timme då, sa maken glatt, och barnmorskan tittade häpet på honom:

-Går det sååå fort? Eh, vi går in på ett rum,va?  :)


Rum nummer två blev vårt och jag fick en nål i armvecket för jag tillhörde minsann en riskgrupp;) Inte för att jag är så gammal;) utan för att jag fått många barn...stooor blödningsrisk tydligen. Jaja.

Nu började det kännas som värkar, ont men väldigt korta och helt hanterbara med att bara andas igenom. Jag ratade till och med lustgasen:)

De tjatade om att jag skulle kissa, men jag hade ju inte druckit knappt nåt sen kvällen innan så det gick ju inte, dessutom så gjorde värkarna att det var omöjligt så de beslutade om att tappa mig. Mm, vad det inte är härligt..inte var det direkt nåt som stod där heller, men då slapp man tjatet;)

Började med lustgasen när de höll på med det och sen fick jag då äntligen ställa mig på knä, och mitt onda knä hade läkt ihop lagom tills dess så det gick så bra! Jag hade varit lite orolig för att det inte skulle funka att stå på knä..

Värkarna tog i i styrka men inte i längd utan de var fortfarande korta, undersökning efter tappningen visade på 8cm öppet och ganska snopna barnmorskor:)  "Oj det gick fort?"


Kl. 13.20 tittade jag på klockan och konstaterade att nu var det snart dags att hämta på förskolan och undersköterskan skrattade och sa att det nog inte blev jag som hämtade iaf:)

Det var fortfarande rätt ok, jag hade koll och kunde utan problem med hjälp av lustgasen hantera värkarna, hade pauser mellan då jag kunde prata och lyssna

Jag bad att de skulle ta hål på hinnorna så vattnet gick nån gång för det tryckte på så förbannat under värkarna, och det var snart dags att krysta.

Jaha, sa de och började öppna skåp och lådor och greja, ingen brådska direkt och jag blev rätt irriterad.

Plötsligt från en sekund till nästa så ändrades allt och värkarna blev helt vidriga. Åhhh, men fyyyy.

 De  ville att jag skulle lägga mig på rygg för att de skulle kunna ta hål..men faaan, jag vill inte, jag kaaaaan inte ligga på rygg för nu jäklar gör det OOONT!

-Du måste, var svaret, men jag har ju aldrig behövt ligga på rygg förr....*morr*

Insåg att jag var tvungen att lägga mig ner och fräste åt dem att snabba på,samtidigt som jag bökade mig runt och lade mig ner.

Nästa värk var inte nådig och jag var ungefär en millisekund från att drabbas av panik för fy farao för att behöva ligga ner på rygg!

En enda gång har jag fött barn liggandes på rygg och det var tvillingarna, för de vägrade att låta mig stå på knä av "säkerhetsskäl":( Den är den absolut i särklass värsta förlossning jag någonsin haft! Snabb, javisst, 1timme och 57 minuter från första aning till två födda barn, men vidrig.


Vattnet gick så de stod där med sina instrument och såg förvånade ut, jag hörde hur mannen frågade om jag fick ställa mig på knä igen, och de sa att visst, om jag ville, så jag gjorde nån akrobatisk volt, slängde lustgasmasken åt maken och krängde mig upp på knä igen och slet tillbaka masken:)

De påstod att jag höll på att ramla ur sängen, men jag hade full koll:) ( typ..)

Drog förtvivlat i mig lustgas och sen var det bara att krysta.

Står i journalen att vattnet gick 13.40 och krystvärkarna började samtidigt.

Här fick de för sig att de var tvungna att lyssna på bebisen med CTG?

De meckade med dosan mot magen,fick ingen bra kontakt(konstigt??) och jag hörde hur de undrade om de skulle strunta i det?

Om jag hade kunnat prata så hade jag talat om att det spelade ingen som helst roll om det så var noll hjärtaktivitet från bebis, för han kommer ut vilken sekund som helst! Vänta en sekund bara..


13.43 föddes han:)


Med navelsträngen tre (3!) varv runt halsen var han ju hyfsat blå i ansiktet, men den gick lätt att få bort, den var dessutom lång så han kunde ju komma ut istf att fastna och behöva avnavlas innan han var helt ute.

Efter lite skrubbning på mage och rygg hostade han till och skrek, och efter att de grejat på lite till där bakom ryggen på mig så fick jag äntligen vända på mig och fick honom i famnen:)

Mmmmmmmmmmmmmm:)

Underbart. :) Svårslaget:)

Moderkakan ville inte lossna direkt, så de stod där och knådade min stackars stackars mage, såg sammanbitna ut och började prata om operation....Satte akupunkturnålar i tårna och grejade.

Efter en halvtimme kallades doktorn in, som tillsammans med en annan doktor/kandidat/Underläkare eller vad hon nu var,jag lyssnade inte så noga när de presenterade sig:) tog i HÅRT och klämde, sa att jag kunde använda lustgasen och sen jäklar tog de i, och då lossnade den:)

Tänkte väl det, inte kunde det väl krångla med sånt:)


Blev sydd några stygn, inga större skador, tack för det:)


Sen började tjatet om att kissa igen, och det gick ju såklart inte, så då gjorde de ett ul som visade att det fanns en del urin, men inte massor, dock borde jag vara kissnödig, så de satte en kateter som fick sitta ett dygn.

Jaja, på sätt och vis skönt att slippa upp på toa:)


Överlag så måste jag säga att personalen på förlossningen kändes rätt ovan, lite tafatta och osäkra, allt tog en hiskelig lång tid.

Trevliga, absolut, men osäkra.


Vi kom inte därifrån förrän 19.30 och upp på sal, och maken åkte hem till de överlyckliga syskonen vid 20.00, så då blev vi själva, lille bus och jag:)

Jag pratade i telefon med syskonen och de fick se lite film på lillebror som vi filmade åt dem, och så skulle de få komma och hälsa på idag.

Somnade vid midnatt, efter att ha läst bok, ammat, ätit skittrist fika och bytt blöja:)


Jordan höll låda hela natten, smågnällde och gnölade på, men somnade framåt 5 tiden och sov sen som en stock till 11.00

Jag hann både äta frukost (lika trist som fikat, saftsoppa, grovt bröd med smör och te...) duscha, få bort nålen i armvecket och katetern och läst massa kapitel i boken innan han vaknade, lagom till att hinna äta lite innan barnläkarkollen.

Ok stämpel i rumpan blev resultatet:)

Strax därefter kom barnen och alla ville hålla sin nya lillebror, tydligen hade de kommit överens om en turordning i bilen dit: Störst först:).

Väntan blev lååång för lilla 3åringen:) men till slut fick hon hålla hon med och vilken lycka:)


Vi klädde på honom kläder och sen fick man äntligen åka heeeeem:)


Nu har alla ungar somnat, alla, utom tonåringarna, blir som galna när jag är borta och det har bråkats, tjatats, gråtit, tjafsats och kramats utan dess like, nästan så man längtar tillbaka till sjukhusets aptrista tystnad,,men bara nästan för hemma är ändå bäst!!!!


Jag sitter och ammar och njuter av lugnet som lägrat sig och av min lilla söta goa bebis Jordan:)

Snart ska vi krypa till sängs vi med, så natti natti på er:)

ANNONS

Presentation


Delar av Familjen Wetterholm:)
bloglovin

Carolas blogg på Mama!

  

Maila mig

Mina favoriter

 

 

 

Fråga mig

580 besvarade frågor

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Bra Barnkläder

barnkläder Kod CW101 ger 10% rabatt

Länkar

Besöksstatistik

Arkiv

Följ bloggen

Följ Om Barnen och livet i allmänhet med Blogkeen
Följ Om Barnen och livet i allmänhet med Bloglovin'

RSS

Blog Toplist

BloggPortalen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se