Alla inlägg under september 2007

Av Carola - 30 september 2007 22:13

17 september 07


Sov gott fram till 5-tiden, då jag vaknade av en ond sammandragning.

Nästa kom en kvart senare, och nästa ytterligare en kvart senare.

Jag hann precis somna om mellan dem, och blev skitsur över att bli väckt hela tiden.

 Kicking Dirt 

De kändes inte som värkar utan helt klart som sammandragningar, bara det att de var smärtsamma.

Korta var de åxå, kanske 30 sekunder, och satt högt upp över magen och bak i ryggen.

Jag tänkte att det var väl kanske sådana omtalade pinvärkar som inte gav nån som helst effekt, och fortsatte somna och vakna varje kvart.


Vid 6 var det ibland en kvart mellan , ibland 10 minuter och ibland en halvtimme, ingen regelbundenhet alls.

Tänkte tanken att det kanske kanske kanske kunde vara på gång av sig själv men slog bort den lika fort, för det kändes inte

som det.

Och dessutom var det bättre att ungarna kom iväg till skolan först....

Ledsnade på att ha ont och reste upp sänggaveln lite,för igår så slutade det ju när jag halvsatt...och jo då, nu med.

Blev jättelugnt i magen,

Skönt, tänkte jag och somnade gott om.


Vaknade vid 7.30 av att de kom in med ctg maskinen och en temp.

Fin kurva och ingen temp.

Det var bara att avvakta ronden.

Jag klev upp,och tvättade av mig och klädde på mig, och gick och hämtade frukost.

Var inget vidare hungrig men åt upp min fil med den urtråkiga mûslin som mest smakar sågspån, men den goda mackan lät jag ligga kvar, tänkte ta den senare.

Hade inga sammandragningar alls, men kände mig aningens olustig, rastlös och sur.

Att vänta på egna värkar är ingenting för mig:)


När jag borstat tänderna och låg och läste vid 9 -tiden, så kom de tillbaka , sammandragningarna.

Onda så jag fick andas lite, men de var fortfarande korta,och de kändes inte som om de gjorde nån som helst effekt.

Jag brukar få ett rejält tryck neråt men det var bara som ett band högt upp över magen och bak i ryggen, ibland strålade

det ner i benen helt kort.

Sur som jag fortfarande var över att det stannade upp kvällen innan så tänkte jag inte säga till innan jag helt säkert visste att det börjat.


Jag tänkte iaf inte lägga mig ner utan jag klev upp och gick omkring lite inne på rummet, det läckte vatten mellan varven men inte i

samband med sammandragningarna.

Stod vid fönstret och tittade ut på folket som gick där nere, bilar som körde förbi, ambulanser som kom och åkte till akuten.

Gungade lite och andades när det drog ihop sig.


Hämtade min bok och stod där vid fönstret och läste, gungade och andades:)


Kl. 10.00 kom en supertrevlig kvinnlig läkare in och sa att de skulle sätta igång mig, frågan var bara vilket sätt de skulle använda.

Hon skrattade och berättade att hon fått rapport i morse av en mkt trött överläkare som hade sagt att det var nästan oförskämt av

mig att se så pigg och fräsch ut och vänta sjunde barnet,och hon kunde bara hålla med.

Tack:)


Jag sa att jag nog kanske hade lite sammandragningar, men att de var korta och säkert verkningslösa.

Det tyckte hon lät bra, inte att de var verkningslösa, men att det hände nåt åt rätt håll iaf.

Jag fick lägga mig på sängen och så skulle hon känna efter om det var moget alls, eller om det var helt stängt.


- Men ojojoj, här känner jag ett bebishuvud långt ner! sa hon häpet, och jag lika förvånad sa " Va??? Shocked 


- Ja vi behöver inte sätta igång dig för här blir det bebis snart! Du är öppen 4-5 cm!! Ner på förlossningen med dig och föd barn nu , kvinna!


Jahapp, jaaa okey då:)

Jag bad om mitt obligatoriska lavemang, kan inte föda barn annars, och en bm kom in efter en stund med det. Då hade jag smsat till mannen:

-Du kan komma NU, öppen 5 cm.


Han fick brått att ringa morfar för barnvakt:)


Jag gick på toa ett par gånger och packade ihop mina saker,och sen stod jag vid fönstret och kikade lite. Hade inget ont alls längre och trodde nog inte

att det skulle bli en bebis på allvar.

Mannen kom strax före 11, då hade han letat parkeringsplats länge och väl, till slut ledsnade han och felparkerade utanför förlossningen:)

När han kom in på salen så åtföljdes han av en bm som skulle skjutsa ner mig till bebisleverans avdelningen.

Jag skulle tillbaka till samma avdelning efteråt så vi lämnade en del prylar, och resten lassade vi upp i sängen som skulle med ner.

Jag ville inte åka säng utan jag gick själv ner.


Kändes väldigt besynnerligt att gå FRÅN avdelningen ner till förlossningen....det brukar vara tvärtom!

Och att bli inkörd direkt på en sal, istf att gå via intagningsrummet med ctg och inskrivning....

Väldigt mkt skönare måste jag säga. Allt var klart, bara att installera sig:)


Jag bytte om till snyggkläderna, den vita nattskjortan, och de ville köra ett CTG, så jag kröp upp i sängen, och givetvis så blev det lugnt i magen!

Hade haft nån sammandragning då och då,men inget som nån annan märkt av utan jag kunde prata på ändå, men nu blev det

alltså tvärlugnt IGEN.


Måste helt klart vara nåt med det halvt tillbakalutade läget.


Ctg:t var helt ok, bebis mådde bra, och sammandragningarna märktes knappt.

Så fort det var klart så hoppade jag upp igen, och då kom det faktiskt onda sammandragningar!

Fortfarande inte värkar, utan korta onda prylar, och jag skickade iväg mannen för att köpa mat och parkera om bilen så vi inte skulle få p-böter.

Han kom tillbaka, bilen stod fortfarande fel, men det fanns inga lediga platser, och han hade med sig macka, yoghurt, frukt och vatten.


Jag gick omkring i rummet, kikade lite här och där, läste lite i min bok, gick på toa och kissade,medan han käkade sin lunch. Själv drack jag

nyponsoppa och blandsaft;)


Vid 11.45 började det göra ont, och nu började jag förstå att det nog faktiskt skulle komma en bebis till mig idag!!!!

När det kom en värk så var jag tvungen att luta mig framåt över sängen och andas, och det var underbart när mannen masserade ryggen.

Han frågade om jag inte ville ha vetekudden värmd, och jag visste inte om jag ville ha det eller inte, men de gick ut och värmde på såna

gelekuddar de har där, för vetekudden får man ju inte värma..


Jag var arg för att jag inte kunde slappna av när det kom en sammandragning/värk, och muttrade över det, men så kom de in med värme-

kuddarna, och stoppade in dem i de tjusiga nättrosorna:)

Två i fram och två i bak.

Och det var riktigt skönt.


Fast inte så länge för nu jäklar började det göra ONT!

Klockan var nu 12.15 och jag kände att jag vill ha lustgas NU.

De satte den på det lägsta läget och sa att det var bra om jag slutade varje session i masken med att andas frisk luft bredvid och sen blåsa

ut i masken...för att minska mängden lustgas i rummet.

Sen satte de på en extra fläkt.


Precis som att jag skulle dela med mig av lustgasen!!

Vem var det som hade ont - de eller jag??!!

:)


Jag fick väl två värkar som jag genomled ståendes bredvid sängen, framåtlutad, men sen kröp jag upp och ställde mig på knä vid sänggaveln,

och drog i mig lustgas för allt vad jag var värd.


-Fy fasiken vad ont det gör, väste jag mellan värkarna till mannen som stod intill mig

- Och du vill ha fler, sa han och jag fräste ett ilsket "JA!" till svar:)


Efter några värkar till så var det skiftbyte, och de nya barnmorskorna kom in, lämpligt nog hette de Karin och Karin, så man slapp hålla reda på

mer än ett namn;)

Väluppfostrad som man är så kände jag mig tvungen att släppa lustgasen för att hälsa på dem, dessutom så kändes det inte som att den var så

effektiv.

Den ena Karin var bara nästan färdig bm och den andra kände jag igen, och hon kände igen mig med märkte jag, men jag kände inte för att ta reda

på hur och varför jag kände igen henne just då.


Nån sa att lustgasen var på det lägsta läget och frågade om de skulle vrida upp den, och jag svarade att" ja dra upp den bara", och nästa värk så

försvann jag in i dimman:)


Jag kunde känna hur bebisen skruvade på sig på sin väg ut, och värkarna kom hela tiden, ingen paus alls. Jag andades i masken och kände hur de

satte ctg dosan mot magen för att kolla hjärtljuden. Sneglade på apparaten och såg hur den visade 142 i bebispuls, skönt då mådde den bra.

Jag hörde hur de pratade bakom mig, men i min egen dimmiga smärtfyllda värld var det bara jag och masken som räknades.


Båda barnmorskorna sa att jag var så duktig, och att jag verkligen kunde det här med att föda barn:)

Mannen sa det flera gånger och de orden "Vad du är duktig" betydde massor. Höll honom hårt hårt i handen, och med den andra handen höll

jag lustgasmasken i ett krampaktigt grepp.


Plötsligt så kände jag att nu är det helt öppet, nu vill jag faktiskt krysta.

Var tvungen att fråga om jag fick det, och för att nån skulle höra så var jag åxå tvungen att ta bort masken.

- Får jag krysta?

- Ja det känner du bäst själv, fick jag till svar, krysta du om det är dags.

Var ju tvungen att verkligen känna efter om det var dags, och efter ytterligare en värk när jag verkligen kände hur huvudet åkte ner sista biten i bäckenet

så var det det.


Kl var 12.39


Jag drog i mig lustas och krystade. Märkligt nog så kände jag hela tiden vart bebisen var, det har jag aldrig upplevt tidigare.

Och jag hade åxå en liten paus mellan varje värk, det var inte mer än någon millisekund men det var en paus, och den var guld värd.

Kände hur det brände och sved och slutade krysta för att inte spricka...har aldrig varit medveten om sånt tidigare utan bara velat ha ut

ungen...och så ploppade huvudet ut.

Nån slet och drog i bebisen och det gjorde ont, nån frågade om det var lustgasen - jag vet inte vad de pratade om, men insåg att de skulle

dra ner den så jag drog i mig några djupa andetag innan de hann stänga av:)


Kom tillbaka till förlossningssalen i takt med att dimman lättade, såg lakanets "Tillhör landstinget" ränder och krystade ut resten av bebisen fem minuter

efter den första krystvärken.


Mannen jublade vid min sida och jag fick hjälp att vända mig om, jag snyftade och grät, av lättnad att det var över, av att det hade gjort så infernaliskt

j-vla ont, och av lycka att det låg en liten kladdig smetig skrikande bebis på min mage.

Han frågade personalen om det var en flicka och de lyfte upp bebisen och visade oss, och visst var det en tjej, vår sjätte:)!


Underbart!!


Var lite "orolig" för att det skulle vara en gosse...nu när man gått och ställt in sig på en tös, det skulle säkert kännas konstigt, att ställa om sig snabbt är liksom inget för mig;)

En son hade såklart varit underbart det med, men nu hade jag ju pratat med Henne där inne i magen, frågat när Hon tänkte komma ut osv.


Jag skakade, grät och skrattade på samma gång, pussade på bebishuvudet och på mannen bredvid, och var så glad att det var över.

Nu var hon här.

Vår Lovelia.


De slängde upp mina ben i gynstöden för att inspektera det stackars underlivet och för att få ut moderkakan, den kom ut efter 10 minuter och

lite kläm på magen.

Lilla bebisen gnölade runt och letade efter belöningen för allt hon utstått, och hittade snabbt rätt och började amma.

Så skulle det sys för det var lite bristningar. Karin-nästan-bm var den som förde befälet under överinseende av den andra Karin.

De konstaterade först att det skulle behövas några få stygn och det var väl tur att de sagt det, för när de började greja med sysakerna och sa:


- Den ska dit och den ska vara där och den ska hit.....

Då börjar man ju fundera på hur det ser ut EGENTLIGEN?!

Men efter två ynka stygn var det fixat och klart! :)


Jag fick hjälp upp i en skön fåtölj och mitt lilla pyre blev vägd och mätt under tiden.

Hon var liten , det hade vi konstaterat redan när hon kom ut, men jag trodde inte hon skulle vara sååå liten.

2770g och 47 cm.

Det är minst av alla våra ungar! Inte ens tvillingarna var så små.


En hel massa sjuor blev det omkring henne, kolla bara:

Född 17 sept 2007

Som barn nummer sju, i sal nummer sju

2770g och 47 cm

Kl 12.44

Född i v. 38+0

Lite lustigt.


Fick henne i famnen och satt där och bara njöt med mannen vid min sida och tittade, luktade,kände på henne.

Personalen lämnade oss ifred och vi fick in den goda fikabrickan.

Ringde till pappa och sa att det var klart nu, ringde till mamma,mannen ringde sina föräldrar, och vi skickade ett gäng sms till stortjejerna i skolan

och andra som behövde få veta.


Hon ammade en lång stund och sen somnade hon gott, och jag kunde bara inte se mig mätt på henne. Så liten,söt och näpen.


Efter en stund kunde jag inte sitta still längre, jag behövde upp och gå på toa och ville duscha av mig allt söl och blod, så mannen tog över mysandet.

Gick på toa men kom på att jag behövde ett duschmunstycke så jag fick gå tillbaka, då hade personalen kommit in till oss.


De blev lite nervösa över att jag redan var uppe och sprang:) och ville ta ett blodtryck först, det var ok, så jag fick gå och duscha.

Duschade länge och kokhett och det var så skönt för mina onda axlar - hade spänt mig rätt bra där under värkarna.


När jag kom tillbaka till salen så var de där för att köra upp mig på BB.

Vi fick byta avdening för jag var alldeles för pigg för att ligga på spec.mödravården:)

Karin-nästan-bm tackade för att hon fått vara med om min förlossning, det var spännande att få uppleva tyckte hon, snabbt och koncist.

Jajamen, gör det man ska och sen hem:)


De sa gång på gång hur fantastisk de tyckte jag var, hur pigg och fräsch jag såg ut trots att jag nyss fött vårt sjunde barn, och hur jag var som gjord för

att föda barn.

Ja..det är ju kul att man är bäst på något:)


Vi blev uppkörda på BB, jag åkte i sängen som en annan prinsessa, med den lilla nyfödda miniprinsessan i famnen:) och så blev vi installerade på sal 6 (borde ju varit sal 7 med tanke på alla andra sjuor..*s*)


Läkaren som varit in och undersökt mig på morgonen kom in för att titta till oss.

Hon log stort och gratulerade,och vi pratade en stund.

Hon berättade att jag var veckans samtalsämne på kliniken, en blivande sjubarnsmamma som såg så pigg och fräsch ut innan förlossningen,

och som såg, om möjligt, ännu piggare och fräschare ut direkt efter att ha fött det sjunde barnet - de var djupt imponerade:)

Hon hade tre barn själv och var grymt avundsjuk på mina förlossningar,hihi.

Hon avslutade med att hälsa oss välkomna tillbaka om nåt år eller så för att föda barn nummer åtta:)


Mina föräldrar och alla barnen kom vid femtiden för att spana in lillasyster, och alla barnen hade henne en stund i famnen, alla var så  glada och stolta över sin nya syster.

Iom den långa vattenavgången så skulle vi inte få åka hem förrän tidigast ett dygn efter förlossningen, för de vill ha infektions observation på oss båda, men framför allt på bebisen.

 Passade mig utmärkt som inte alls vill åka hem tidigt, men tyvärr så var det bäst att mannen åkte hem med barnen...Att begära att pappa ska få upp och iväg alla ungar till skolan är lite för mkt, så det fick bli så.

Jag ville inte alls bli lämnad ensam, men vad gör man?


Så vid 18.30 åkte de hem, men som tur var hade min syster kommit och hon   stannade till 22.00 så jag slapp vara helt solokvist.

Hon hade köpt supergoda jordgubbar som jag smaskade i mig när hon gått, och sen gjorde jag oss klara för sängen.


Lillasyster hade sovit hela tiden, men nu bytte jag hennes första blöja, tog en temp för infektions obs, och så kröp vi ner i sängen.

Hon låg tätt tätt intill och snusade, och jag låg där och bara njöt.

Tänk att vi fått en bebis, en dotter till!!!

Underbart:)

 Love Gaze  I Love You  Morph  In Love  Bouncing Hearts Kisses



Av Carola - 25 september 2007 22:37

Ser ju att ni kikar in och säkert undrar ni.....blev det nån bebis eller??


Och det blev ju det! Baby 

Och hon är anledningen till att bloggen står sorgligt stilla just nu.

För är man alldeles nyfödd och luktar underbart och bara snusar och sover och äter och mår gott, då ligger mammas fokus där Heart Beat och inte på bloggandet.


Dessutom så filar jag som bäst på förlossningsberättelsen, och vän av ordning som jag är så går det emot mitt estetiska sinne (haha, vilket vad??) att hoppa över det och skriva om annat.


Men jag kan ju säga att vårt sjunde  barn blev en tjej, precis som de trodde på UL, hon är ljuvlig såklart, liten och späd, den minsta vi fått hittills;) med sina 47 cm och 2770g.

När hon väl bestämde sig för att komma ut så gick det undan, kvickt och lätt (som såklart inte är sant, det där med "lätt"...huuu...) och bebisleveransen var avklarad på en halvtimme lite drygt...eller fyra dagar om man så vill;)


Allt är bra, vi mår bra båda två, hela familjen mår bra, och livet rullar på i sina vanliga banor, nästan.

För allt är sig ju inte likt, vi har fått ännu en underbar unge till vår familj!!!


Och det är bara så fantastiskt ljuvligt underbart härligt att det inte finns ord!

 Kisses 

Återkommer snart!!

Av Carola - 16 september 2007 22:38

Jaha, men så sitter man här med en bebis då?? Eller??


Nä, just det , inte.


Det blir aldrig som man tänkt sig:)


Det var tydligen väldigt körigt på förlossningen idag, läkaren kom inte och gick rond förrän vid 14 - tiden.

Då hade de väckt mig redan 7.30 för att köra en ctg kurva....:/

Och kört en till vid 12-draget för att den skulle vara aktuell.


Och så sa läkaren att vi avvaktade med igångsättning till imorgon.

OK.

Kändes snopet. Såklart.


Jag hade 36,1 i temp kl. 7.30

36,7 vid 12.00 och 37,2 kl. 14.00, sen vid 15.30 hade jag 36,6....de tog crp och hb vid 15.00 och de var helt ua.


Ingen infektion, det är det de är oroliga för iom vatten avgången.

Jag vaknade vid 6 i morse och var upp och kissade, och då var det mer blod...ringde på bm och visade, det är inget kul

att visa gamla bindor!! men det var ok, hon trodde att det började öppna sig.


Lyssnade på bebisens hjärtljud som var helt ok.

Hade svårt att somna om men slumrade till 7.30 när de kom med ctg vagnen.

Var uppe och hade ätit frukost och var helt klar redan vid 9.


Sen väntade jag....och väntade....och väntade...och så somnade jag en stund...väntade, körde kurva nummer 2 av ctg, käkade lunch och gick in

på rummet och fortsatte vänta..somnade och vaknade..Fram till 14 tiden när läkaren alltså kom.


De vill ju helst att jag ska få spontana värkar, och jag vill ju det med..men hur då??

Kan ju inte gärna slå kullerbyttor i korridoren...skulle säkert se fånigt ut:)


Helst vill de inte att jag lämnar avdelningen heller, så promenera är uteslutet, annat än från rummet till dgrummet och tillbaka, men det är tråkigt det

med.

Allt är tråkigt, och jag orkar eller ids ingenting!


Smsade hem när jag fick besked, och de skulle komma upp.

Så vid 15.30 kom de hela bunten:)

Oj vad MÅNGA barn jag har, det kändes verkligen att de är många när de klev in genom dörren till salen, en efter en:)


Bm var inne hos mig just då och lyssnade på magen och hon blev lite imponerad:)

Än mer imponerad blev hon när hon kom in en stund senare för att sticka mig och det inte hördes ett ljud av alla barn!


- Hela rummet fullt med barn, men ändå så tyst, så är det INTE hemma hos mig.

Hihi:)

Hon skulle bara veta hur de kan låta;) Fast det förstår hon ju såklart.


2 åringen ville sitta och kramas hela tiden, 4 åringen med, 7 års tösen sa säkert en halv miljon gånger att hon ville att jag skulle komma hem för hon

saknar mig, 7 års gossen ville pussas och vara nära,stortjejerna frågade massa och sa att de ville att jag skulle komma hem.


Jag måste nog åka hemifrån lite oftare;)


De är så vana vid att jag alltid är där, och det är ju så jag vill att det ska vara! Jag vill vara där för dem.


Jag hade ont i magen, den kändes öm och hård och det rann en massa vatten, så det var inte bara kul att de var här..

Jag ville ju absolut inte att det skulle köra i gång just då!

Men det gjorde det ju inte.


Fast jag kände att jag inte riktigt orkade med dem...en supertrist känsla, för jag saknar dem ju! Och ser ju att de saknar mig.

Så när de gick efter en timme kändes det både skönt och tråkigt.....snacka om att vara ambivalent!


Jag gick och lade mig på sängen för att vänta på maten , men fick mer och mer sammandragningar som gjorde lite ont, och kände att

jag inte alls ville äta, mådde lite illa och kände mig emlig.


Vid 18 tiden kom en uska in och frågade om jag inte ville ha mat, så jag sa att det fick vara, då hade jag precis haft en eller två rediga

onda sammandragningar.


Sen kom de med fem minuters mellanrum. Starka,onda och jag var tvungen att andas lite genom dem. Var uppe och stod och gungade

på tårna, det kändes bra.

Insåg att det var på gång, och funderade på att ringa till mannen men ville säga till personalen först. Eller egentligen ville jag inte, jag tycker det

är jättesvårt att ringa på klockan!!


Men jag hade faktiskt haft rejält ont i en timme nu, med fem minuters mellanrum, om än väldigt korta - 30 sekunders sammandragningar, så

det var bara till att ringa.


Uskan kom in, och bm var lite upptagen men skulle komma in snart. Jag sa att när det väl börjar brukar det gå fort, stressade upp dem lite;)


Bm kom in nästan direkt," Ska du föda barn nu??" sa hon glatt och jag svarade lika glatt att "Jaaa, jag tror det"

hon körde på ctg..och vad hände då??


Jo, så fort jag satte mig i sängen och lutade mig tillbaka så SLUTADE sammandragningarna!?


Hade en eller två men de syntes knappt på registreringen:(

Men vad tusan?


Det var väl för att jag hade tänkt att det var bra om ungarna kom i säng innan jag ringde mannen, så de slapp bli stressade av att han åkte.


Eller lagen om alltings jävlighet, helt enkelt.


Jag SKA tydligen inte få föda barn som vanligt denna gången:(

Sen dess är det toklugnt i magen!!!

Hon sparkas lite ibland men inga sammandragningar...


Snacka om att det bor en drama queen där i magen! Som tydligen inte alls vill flytta ut.


Men nu är det helt fixerat så en sätes förlossning torde det inte bli...men man ska väl inte vara säker förstås;)

Nu sitter jag här och är sur, men tror väl att det blir bebisleverans i morgon, de kan väl inte vänta längre.


Och mannen har ju sagt att han har en lucka den 18 september, så han har ju planerat in förlossningen då, så det verkar ju kunna stämma!


Själv trodde jag ju på 4 oktober efter det sista ul då vi kollade hjärtat....och det lär ju vara fel:)


Smsade hem, och 7 årstjejen var lite ledsen, jag vet att 12 åringen är det åxå för hon smsar 25 gånger om dan;) 13 åringen tror jag känner sig orolig,

småtjejerna tycker det är jobbigt, 4 åringen grät igår när jag pratade i telefon med henne:( Och 7 årsgossen  är ju min pussgurka som alltid

vill vara nära mamma:)


2 åringen var vaken och joddlade, 4 åringen sov i 7 åringens säng, och 7 åringen sov i min, sonen låg inne hos sig, och de två stora surfade:)


Mannen har packat sin väska inför i morgon, så nu ska jag faktiskt snart lägga mig så jag får sova ordentligt!!!

Och kanske, kanske kanske.....att det kör igång av sig självt i natt.....! Hoppas kan man ju, för det var ju på gång tidigare!!!!


Natti natti:)

Av Carola - 15 september 2007 22:32

Hjälp, är detta sista kvällen med mage?


Sista natten som gravid med sjunde barnet?

Ska jag föda barn i morgon?


Näääää? Eller?


Fast det verkar ju onekligen så, de vill SÄTTA IGÅNG min förlossning senast på söndag..och det ÄR imorgon!

Ihhh!


Jag är ju redan en hyfsat van mamma,med mina sex barn anses jag säkert tom som MKT van..men jag har

aldrig, jag upprepar ALDRIG någonsin, vetat kvällen innan att " imorgon blir det bebis"


Inte ens när jag väntade tvillingar, och fick åka in i v. 36, sova en natt på förlossningen och sen ytterligare två

nätter på avdelningen...inte ens då visste jag om det skulle bli bebisleverans dagen efter, och det blev det ju inte heller för tvillingarna föddes två veckor senare, i v. 38+2.


Vi har, med det femte barnet, varit på information och samtal om en ev.igångsättning pga "humanitära skäl"

Dvs, att tvillingarna föddes på 1 timme och 57 minuter...jag var jätterädd för att stå ensam hemma med fyra

barn när det satte igång! Då skulle jag inte hinna in,och eftersom det startar så plötsligt så blir det så intensivt,

och vi funderade på att "planera" in ett bra datum för femman att födas.


Men avstod till slut eftersom jag vet att min kropp kan detta med att föda barn,det går snabbt och lätt(eh?) när

det väl är dags.


Men nu får jag inte välja.

Vatten avgång sen i fredags innebär igångsättning i morgon.


I fulla 38 veckor.

Utan en tillstymmelse till att det kommit igång....

Hur fasiken ska det gå?


Kommer det att ta 100 år? Bli en lång och smärtsam historia? Sluta med sugklocka, eller snitt? Med ett påverkat barn?


Eller kommer det att gå snabbt och iofs göra ont, men det är ok om det tar en timme....med ett barn som är piggelin?


All personal säger att det bästa är om det kommer igång av sig själv, och de hoppas på det.

Nattsköterskan var precis inne och sa: Men vi kan ju alltid hoppas att du kommer igång med egna värkar nu inatt.

Ja, men det kommer inte att ske.

Tror jag.


Jag känner min kropp rätt bra, och vet hur det brukar vara innan en förlossning.Och det är inte på nåt vis ens i närheten.


Jag har några rejäla sammandragningar som nästan gör ont, kanske 4 st på en hel kväll...men jag brukar kunna ha 444st på en

dag när det närmar sig..typ.


Jag som tror att jag kan så mkt, helt plötsligt så inser jag att jag har faktiskt ingen aning om hur en igångsättning går till?

Eller jo det har jag, men jag vill veta mer.


Alla jag hört om säger att det tar längre tid om man sätter igång förlossningen, det tycker jag låter... inget vidare....

Iofs så kan det väl vara ok med ett normalt förlopp, men näää, jag vill ha det som det brukar.


För den sakens skull så är jag inte färdig för att bli sjubarns mamma!

Jag har inte handlat blöjor...tur att V kom med ett startpaket som hennes dotter vuxit ur:)

Jag har inte tvättat amningskuddens överdrag, eller mina ullamningskupor.

Jag har inte gjort iordning skötplatsen..bara påbörjat.

Jag har inte målat den där kistan i hallen vit....

Eller bytt våra sängkläder...usch de är jättesmutsiga:( Har tänkt på det i flera dagar nu....

Inga nappar har vi köpt till bebisen heller...

Och en hel massa annat!


Jag VET att allt sånt ordnar sig, jag vet att affären är öppen till 22,och jag vet att vi har allt vi behöver nånstans:)


Men jag är ändå inte klar!!


Hade säkert inte varit det om två veckor heller....men kanske..


Jaha, det är väl bara att foga sig, bli igångsatt och föda barn i morgon, och hoppas på att allt går bra!!


Det som är positivt i det hela är att det inte blir nån panik.

Mamma & pappa kommer hem till oss i morgon och tar hand om barnen, och min man är hemma.


Första lediga dagen sen 18 augusti....han blev ju tvungen att vara ledig idag med iofs, men i morgon är det ledigt på "riktigt".


Och då ska han bli sjubarnspappa:)


Hoppas att han är mer klar än vad jag är! :)


Jag känner som alltid lite sorg över att graviditeten är över, jag klappar på magen och sörjer att den inte ska finnas kvar.

Men, såklart vill jag ju ha min bebis!


Om jag bara kunde begripa att den kommer i morgon!

Eller så blir det inte så, det kanske tar några dagar...


Nu skriker det ett litet nyfött pyre i salen bredvid min....ska jag ha en sån intill mig snart? Va!?


*ler lyckligt* Jooooo, det ska jag!


Nu ska jag dricka upp min nyponsoppa...åh den är sååååå god, färdig på tetra..mmmmm, och sen borsta tänderna och krypa ner mellan lakanen.

Läsa lite till, är ju typ det enda jag gjort hela dagen...


Och sen ska jag somna, för sista gången som en blivande sjubarnsmamma....nästa gång jag somnar borde jag VARA sjubarnsmor!!

Vilken svindlande tanke!!!


Natti gonatti:)

Av Carola - 14 september 2007 22:25

Jahapp.


Igår blev det inte riktigt som jag tänkt mig...

Jag hade tänkt fika med V, och ungarna skulle leka och sen skulle jag röja lite, åka och handla present

till kalaset sonen skulle på på lördag.

Äta tacos och sen tillbringa kvällen framför TV:n, med datorn, äta Mövenpicks glass, mannen skulle åka och spela poker.


Hur blev det då?

Jo, V kom och fikade, barnen lekte, när de åkte så plockade jag undan lite, gav flickorna  lunch, lade minstingen att

sova ute och sen tog jag en tallrik kräm och mjölk och kollade på såpa.

Blev sådär seg och trött och bestämde mig för att blunda lite efter den.

Sov på soffan i 2 timmar!!


4åringen kikade på Disney Channel,2 åringen sov, 7 åringarna kom hem men gjorde inget väsen av sig, samma med stortjejerna.


Vaknade och kände mig pigg och i form för att ta itu med resten av dagen.

Gick på toa, det var lite vått , men det tolkade jag som flytningar, så här på slutet.

Hämtade en banan och ett äpple och satte mig i soffan igen för att äta, smsade till mannen att han kanske kunde

köpa den där presenten till kalaset, för stor tjejerna hade dragit iväg, och jag kände att jag inte orkade dra iväg med alla.


Kände hur det rann och blev blött , och blev fundersam, vad var det?

Vattnet? Nää, knappast, var säkert mer flytningar.

Gick in på toa igen och.....blod?!

Mörkrött, ganska mkt, lite slemmigt och klumpigt...

Satt och funderade en stund vad det berodde på och insåg att jag skulle bli tvungen att ringa förlossningen.


Jag som tänkt mig ta det extra lugnt idag för att säkert inte sätta igång nåt tills på lördagen när mannen är borta på marknad...


Ringde förlossningen och de ville att jag skulle komma in.


Jahapp, ringde mannen, han stod på Barnens hus, och betalade precis. Vilken timing:)

Ringde pappa, han skulle komma direkt.

Pratade med 12 åringen som mest blev sur...hon skulle ha papper till sina inbjudningar nästa helg, och hon ville inte att mormor och morfar skulle

passa dem för då fick de lägga sig så tidigt, och varfööööör skulle jag behöva åka in?

Ego,vaddå? ;)


Pappa och mannen kom samtidigt, och vi tog pappas bil in.

4åringen ville följa med och var lite ledsen, 2 åringen hade precia vaknat.

kl. var 16.00


Var inne på förlossningen vid 16.20, de kopplade på ctg och så fick jag ligga med den på en ½ timme.


Jag var rätt nervös innan de fick på den för jag kände inte av bebisen direkt, och hade knappt gjort det på hela dagen.

Inget ovanligt iofs för det brukar vara lugnt på dagarna..men nu blev jag orolig.


Men allt var bra, hjärtljuden såg bra ut, hade sammandragningar som jag inte direkt märkte av.


En läkare kom och gjorde ultraljud.

Bebisen såg ut att må bra, låg med huvudet ner som den ska, och vad jag förstod så såg moderkakan bra ut, men det var på gränsen

till för lite fostervatten.


En gynundersökning gjordes för att se om det kunde konstateras vatten avgång och om de kunde se varifrån blödningen kom.

Hon kunde inte se vart det blödde ifrån, och ville att jag skulle stanna kvar för observation.


OK, det kändes bra, jag hade inte velat åka hem!

Blev invisad på ett rum, kopplades upp på ctg igen och beordrades sängläge, med undantag för toabesök.

Fick in lite tidningar och mat -lasagne.

Mannen åkte hem vid 19.00


Hade supertråkigt, men det kändes tryggt att ha ctgn som registrerade. Hade en del sammandragningar,men inga onda utan bara som vanligt.

När nattpersonalen kom körde de ut mig till TV:n, hittade Gone in 60 seconds...har sett den flera gånger, men det fick duga:)

Nicholas Cage är nu en gång för alla snyyyyggggg:)


Kurvan såg så fin ut så de fick koppla bort den under natten, och det var skönt att få gå upp lite, bara för att göra mig i ordning för

natten, men ändå.


Hade svårt att sova, sängen var obekväm, den knarrar...och jag fick ont överallt.Hade ju bara en kudde,jag som brukar ha massor:)

Slumrade till och från och somnade nog rätt bra vid 4-5 och sov till 7.20


Klev upp och gick och tvättade av mig,klädde på mig och gjorde mig i ordning, sen satte jag mig att läsa.


Ringde och talade om att jag var vaken vid 8.30

Då körde de en kort ctg kurva igen, allt såg bra ut och sen fick jag frukost.

Har inte blött speciellt mkt inatt, men det kommer vatten.

Känner hur det pytsar ut lite då och då..


En läkare gjorde en gynundersökning, det är inte öppet, men det fanns spår av blödningen och det sitter som en koagel vid cervix.

Iom det och vattenavgången vill de sätta igång senast i MORGON!!!

HUa! :)


Hjälp!! Känner att jag inte alls är beredd på det, men vill verkligen inte åka hem heller..det känns lite osäkert.

Jag blir kvar, det tycker de,och jag håller med.

Får komma upp på 96D.

Av Carola - 14 september 2007 00:30


Började dagen med att ha jätteont i sidan av magen:(

Som håll, det blir så när jag ligger för länge på en sida...men hur lätt är det att snurra då, med tjockmagen?


När jag klev upp så försvann det iaf.

Gjorde mig och tjejerna i ordning och sen åkte vi till målar&musik gruppen.

Trevligt som vanligt.


Mindre trevligt var när min minsting, som alltså fyller 2 år snart, fick ett glas saft, och vad gör hon? Jo helt resolut så bara vänder hon det upp och ner och häller ut hela innehållet över bordet!?

Va??

Så gör hon aldrig?

Eller, jo...tydligen så måste man börja hålla koll...


Och på musikleken så var det med en yttepytte bebis, han är 2 veckor ungefär. Och det är väldigt spännande med bebisar...

Vad gör hon??

Jo. kliver fram till liften på golvet där han ligger och sover, tar tag i ett ben och bara drar honom uppåt mot sig!!!

Ungen åkte halvägs ur liften innan jag hann fram och högg tag i hans ben....

Stackars lilla bebis...fast han vaknade inte ens, men ändå!


Skällde på henne, för herregud, det är ingen liten docka..

Och vad ska våran lilla bebis behöva stå ut med tro....?


Åkte hem och åt lunch, och lilla huliganen somnade gott ute.

Jag hade jättemkt sammandragningar, det har jag knappt haft alls innan, men nu var det ont och rejäla.

Fick lite ångest, det kan ju trots allt sätta igång med förlossning när som helst nu...och för del delen kan det ta flera veckor med...men jag beslöt mig för att iaf packa iordning den där BB väskan.


Det höll jag på med i flera timmar:)

För jag blev ju avbruten hela tiden, och inte kunde jag komma på vad jag skulle ha med, och när jag kom på det så hann jag bli upptagen av nåt annat innan jag hann lägga i det..


Men nu är den, om inte komplett, så iaf hyfsat duglig.

Det viktigaste är nog ,med...tror jag:)


Pappa kom, och jag frågade om han kopplat ihop slangarna till poolen...men nej.

Så vi HAR en hustomte:)

Jag tror ju på tomten, så det är klart att han fixat......

(eller så är jag fullkomligt disträ, och så kan ju vara fallet...men jag vill inte tro det!)


Vi satt ute i solen och pratade nån timme, och det var så skönt.

Fast jag hade jätteont i ryggen hela tiden.


Det har jag haft hela dagen, så nu efter middagsstöket så bestämde jag mig för att nu fick det vara nog med duktigheten.

Jag värmde min vetekudde och sen har jag suttit framför TV och dator sen kl 19.30


Mannen kom hem vid 20.45, och ville att jag skulle komma och titta vad han handlat så jag visste vad som fanns, men jag kände att jag orkar inte.

Han har köpt ankfilé, och det låter spännande, men jag orkade bara inte släpa mig ut i köket för att titta på en köttbit....de ser rätt lika ut allihopa.

Han suckade lite, och frågade igen och jag snäste ett nej.


Så kom han in och skulle slå sig ner med sin dator med poker och ville byta kanal till 3 an och Efterlyst.

Men jag ville ju se CSI, så jag muttrade att 3 an finns nere i gillestugan åxå, och han kontrade med att det gör 5 an med.


Och jag morrade att jag faktiskt inte mådde nåt vidare.

Han suckade och jag började nästan gråta.

Jag har faktiskt inte klagat nånting alls denna graviditet, och när jag då har en jobbig dag så här på sluttampen så tycker jag att jag kunde få lite omtanke...men nix, det fick man ju inte:(

Han tog för all del med sig sin dator och gick ner, men jag ville ju ha lite medlidande...eller i alla fall att han frågade vad som var fel!?


Så nu har jag suttit här och varit småsur en hel kväll!

Snacka om bortkastad energi...


Jo, han har det skittufft på jobbet nu, men det är ingen dans på rosor att sköta all markservice i ett stort hushåll heller, när man är höggravid.

Men det fattar han visst inte.


Och nu orkar jag verkligen inte klaga mer!!


Nu ska jag gå och packa in det sista i diskmaskinen, för det misstänker jag står kvar i köket....det lär väl inte ha flugit in av sig själv....(hm är sur än, märker jag**) och sen borsta tänderna och så sova!!!


Och hoppas att dagen i morgon blir mkt bättre!!!


Av Carola - 14 september 2007 00:28

Först och främst är jag sur för att ett megalångt och såklart väldigt intressant inlägg som jag skrev igår....det bara försvann ut i cyberrymden när jag klickade på Spara.


Så trist!


Men orka skriva om det,för den delen så minns jag knappt hälften:)

Huvudnyheten minns jag dock, med stoor glädje, för jag var ju på MVC och allt var helt okey!!

Framför allt så var det ju bebisens hjärtljud jag oroade mig för, men de lät precis som de ska!!!

Jippie!

Så nu kan jag börja att faktiskt tro på barnmorskorna och läkarna när de snackar om omoget nervsystem..jag vet att det är vanligt, men nu gäller det MIN unge och då kan man inte vara saklig och realist.


Jag har gått upp 10 kg enligt deras våg, och enligt min hemma är den11kg.

Hur som helst så är det väldigt bra, för jag brukar gå upp mer. Har som minst gått upp 15 kg och som mest 20kg.

Ska bli spännande att se vad det slutar denna gång.


Mitt hb har ökat!

Från 122 vid inskrivningen till 132 nu, helt utan järnpiller?

Jag brukar få knapra sådana och de får jag ont i magen av, så det gillar jag inte, men nu har jag inte ens ätit dem sporadiskt...eller jo...om man ska räkna en tablett kanske var fjärde vecka...typ;)

Men det är inte undra på att jag har energi och mår bra, med ett sånt hb:)


Socker och blodtryck var helt ok, bebisen låg med huvudet ner....fast fortfarade väldigt rörlig.

Sf måttet var 34, hemma i söndags var det 32..så det märks att det spelar in hur busbebben ligger därinne, för i söndags låg den på tvärsan.


Jag roade mig med att mäta mitt omfång på magen med, och det är 106cm.

Nu minns jag inte vad det låg på innan, så det säger ju inte så mkt...men det är kul ändå:)

Jag låg precis runt det där måttet som kvinnor inte ska vara över för det är inte bra...men vad är det då???



Vi hade ju varit på ÖF innan och nu åkte vi hem och åt lunch, sen iväg till kyrkis, där jag fick lilla bus att sova i vagnen ute, härligt! Stroller

Det innebar två timmars kaffedrickande och prat med andra föräldrar i lugn och ro!


Sen var det hem igen, göra lite hushållssysslor - de hinner man alltid med att klämma in, precis som att de är så himla roliga?

Och sen lagade jag mat till barnen.

För det var ju gympadags kl. 18.00


Äldsta dottern kom hem precis så jag slapp släpa med de två småsyskonen, och plötsligt insåg jag det trevliga i att 7 åringarnas gympa bytt dag!

Förr har allas gympa legat på tisdagar, från 17 och framåt.


Från det att tvillingarna var små så har jag haft ett sjå utan dess like att få till dessa skjutsar till och från gymnastiken!


Vi bor kanske 10-15 minuters promenad från gympasalen, det är i skolan och de går hem från skolan själva varje dag, så just det kan de. Men att de ska gå hem när det är vinter, mörkt och kallt känns tufft....så då blir det bil som det tar max 2 minuter med.


Så när tvillingarna var bebisar så hade hon som är 12 nu, sitt pass mellan 17-18, stora syrran mellan 18-19....

Det innebar att jag fick kl på två små bebisar, ner med dem i babyskydden, ut i bilen, spänna fast dem, köra de 2 minutrarna och släppa av första barnet, åka hem, plocka ur barn och bilstolar, klä av dem, vänta en stund för att sen upprepa samma procedur en knapp timme senare när det var dags att hämta första ungen och lämna nästa...och sen skulle ju hon hämtas åxå...

Så det var totalt tre på/avklädningar, i/ur sättningar i bilstolar/bil varje tisdagkväll...


För jag är ju ensam på höstarna, när mannen jobbar som värst....

Ibland kunde han hämta nån av dem och det kändes ju som rena semestern!


Sen har vi ju begåvats med två barn till så dessa tisdagar har sett ungefär likadana ut i  7år...

7 åringarna har haft tid mellan 17-18, stortjejerna mellan 18-20, vilket innebär att det inte funnits nån hemma som kunnat passa de små.


Men NU FINNS DET DET!!!! Smile Underbart!


Det kommer att underlätta massor:)

Av Carola - 13 september 2007 23:58

 Thumbs Down 

Först och främst är jag sur för att ett megalångt och såklart väldigt intressant inlägg som jag skrev igår....det bara försvann ut i cyberrymden när jag klickade på Spara.


Så trist!


Men orka skriva om det,för den delen så minns jag knappt hälften:)

Huvudnyheten minns jag dock, med stoor glädje, för jag var ju på MVC och allt var helt okey!!

Framför allt så var det ju bebisens hjärtljud jag oroade mig för, men de lät precis som de ska!!!

Jippie!

Så nu kan jag börja att faktiskt tro på barnmorskorna och läkarna när de snackar om omoget nervsystem..jag vet att det är vanligt, men nu gäller det MIN unge och då kan man inte vara saklig och realist.


Jag har gått upp 10 kg enligt deras våg, och enligt min hemma är den11kg.

Hur som helst så är det väldigt bra, för jag brukar gå upp mer. Har som minst gått upp 15 kg och som mest 20kg.

Ska bli spännande att se vad det slutar denna gång.


Mitt hb har ökat!

Från 122 vid inskrivningen till 132 nu, helt utan järnpiller?

Jag brukar få knapra sådana och de får jag ont i magen av, så det gillar jag inte, men nu har jag inte ens ätit dem sporadiskt...eller jo...om man ska räkna en tablett kanske var fjärde vecka...typ;)

Men det är inte undra på att jag har energi och mår bra, med ett sånt hb:)


Socker och blodtryck var helt ok, bebisen låg med huvudet ner....fast fortfarade väldigt rörlig.

Sf måttet var 34, hemma i söndags var det 32..så det märks att det spelar in hur busbebben ligger därinne, för i söndags låg den på tvärsan.


Jag roade mig med att mäta mitt omfång på magen med, och det är 106cm.

Nu minns jag inte vad det låg på innan, så det säger ju inte så mkt...men det är kul ändå:)

Jag låg precis runt det där måttet som kvinnor inte ska vara över för det är inte bra...men vad är det då???



Vi hade ju varit på ÖF innan och nu åkte vi hem och åt lunch, sen iväg till kyrkis, där jag fick lilla bus att sova i vagnen ute, härligt! Stroller 

Det innebar två timmars kaffedrickande och prat med andra föräldrar i lugn och ro!


Sen var det hem igen, göra lite hushållssysslor - de hinner man alltid med att klämma in, precis som att de är så himla roliga?

Och sen lagade jag mat till barnen.

För det var ju gympadags kl. 18.00


Äldsta dottern kom hem precis så jag slapp släpa med de två småsyskonen, och plötsligt insåg jag det trevliga i att 7 åringarnas gympa bytt dag!

Förr har allas gympa legat på tisdagar, från 17 och framåt.


Från det att tvillingarna var små så har jag haft ett sjå utan dess like att få till dessa skjutsar till och från gymnastiken!


Vi bor kanske 10-15 minuters promenad från gympasalen, det är i skolan och de går hem från skolan själva varje dag, så just det kan de. Men att de ska gå hem när det är vinter, mörkt och kallt känns tufft....så då blir det bil som det tar max 2 minuter med.


Så när tvillingarna var bebisar så hade hon som är 12 nu, sitt pass mellan 17-18, stora syrran mellan 18-19....

Det innebar att jag fick kl på två små bebisar, ner med dem i babyskydden, ut i bilen, spänna fast dem, köra de 2 minutrarna och släppa av första barnet, åka hem, plocka ur barn och bilstolar, klä av dem, vänta en stund för att sen upprepa samma procedur en knapp timme senare när det var dags att hämta första ungen och lämna nästa...och sen skulle ju hon hämtas åxå...

Så det var totalt tre på/avklädningar, i/ur sättningar i bilstolar/bil varje tisdagkväll...


För jag är ju ensam på höstarna, när mannen jobbar som värst....

Ibland kunde han hämta nån av dem och det kändes ju som rena semestern!


Sen har vi ju begåvats med två barn till så dessa tisdagar har sett ungefär likadana ut i  7år...

7 åringarna har haft tid mellan 17-18, stortjejerna mellan 18-20, vilket innebär att det inte funnits nån hemma som kunnat passa de små.


Men NU FINNS DET DET!!!! Smile Underbart!


Det kommer att underlätta massor:)







Presentation


Delar av Familjen Wetterholm:)
bloglovin

Carolas blogg på Mama!

  

Maila mig

Mina favoriter

 

 

 

Fråga mig

580 besvarade frågor

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5
6
7
8
9
10
11
12
13 14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2007 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Bra Barnkläder

barnkläder Kod CW101 ger 10% rabatt

Länkar

Besöksstatistik

Arkiv

RSS

Blog Toplist

BloggPortalen


Skapa flashcards